Aftonbladet – 21 oktober 1841, sida 1

UTRIKES. AFRIKA. Läsaren har af de utrikes underrättelserne i bladet under den sednare tiden sett, att Fransyska och Engelska krigsskepp samlat sig utanför Tunis, och att Sultan umgieks med det projektet, att bringa dervarande Bey till något mera underdånighet, än denne pascha sedan flera år tillbaka funnit sig vid, att bestå profetens efterträdare Engelsmännen ansågos vara bevägne att bjelpa Sultan i detta hans förebafvande, hvilket Fransmännen med skäl fruktade skulle kunna, i fall det lyckades, blifva ganska betänkligt för deras besittningar i Afrika. Af denna kollision emellan intressena synes Engelska kabinettet hafva begagnat sig, för att leda det Fransyska till koncessioner i afseende på afväpningen. Engelsmännen hafva nemligen lofvat, ej blott att icke sjelfve understödja Sultan i något företag emot Tunis, utan till och med att söka förmå honom att afstå från den tillämnade expeditionen, naturligtvis emot återtjenst å Frankrikes sida. Denna skulle, såsom nyss nämndes, bestå i en minskning af Frankrikes stridskrafter, hvarem nu som häst lärer underhandlas emellan de båda makterna. Det kan, under dessa förhålianden, vara intressant att taga kännedom om, hvad förut tilldragit sig emellan Turkarne och Beyen i Tunis, hvilken vid ett par föregående tillfällen äfven varit föremål för Sultans laudsfaderliga ömhet., En artikel i en Fransysk tidning utreGer detta förhållanden med mycken klarhet, och vi meddela derföre af densamma här nedan en öfversättning: Beyen i Tunis och paschan i Tripoli hafva länge varit nästan helt och hållet oberoende af Porten. Deras ställning till Sultan var densanama, som Deyens af Algier, före Fransyska eröfringen. Porten önskade, att närmare fästa dem vid sitt ok, och som det hade sina svårigheter att på en gång agera emot båda, så började man med Paschan i Tripoli. En eskader afseglade från Konstantinopel d. 25 Maj 4833, och landsatte en Turkisk armå i Tripoli. Den inre ställningen i regentskapet var gynnande för Portens afsigter. Förre Paschans broder och son tvistade, med vapen i hand, om högsta makten, Den förre hölls blockerad i staden, och den sednare spelade mästare på landsbygden. Den Turkiske amiralen, Mustapha Nedgile, begagnade en list för att krossa de båda rivalerne. Han underrättade Sidi Ali, den paschan, som innebade Tripoli, att han kom med hjeip åt honom emot hans brorson. Sidi Ali, som trodde detta vara sanning, tillät de Turkiske trupperne att taga besittning af staden och fästningsverken, och var äfven nog oförsigtig att begifva sig ombord på Turkiska amiralskeppet, der han gjordes till fånge. Denne ättling af familjen Cazamanli, hvilken slägt 200 år regerat öfver Tripoli, fördes, jemte sitt barem och sina skatter, till Konstantinopel och dog der obemärkt. Brorsonen bhbief lätt kufvad, och Porten återtog sitt gamla välde öfver detta regentskap, Nu återstod Beyen af Tunis. Porten ville alltför gerna, att han skulle dela samma öde. Uppmuntrad af framgången i Tripoli, afskickade Sultan följande året en annan expedition, under befäl af Tahir Pascha, som fick befallning att segla till Tunis och antingen med list eller våld underkufva Beyen. Men Fransyska regeringen, som fått kunskap om denna expedition, beslöt att sätta sig deremot. (Man får längre ner se orsaken hvarföre.) Amiral Hugon seglade från Toulon med en Fransysk eskader, och inträffade i Tunis på samma gång som Tahir Pascha. Den sednare, då han mötte Fransyska flottan, ansåg rådligast att vända, och styra koson emot Tripoli, hvarest han sökte befästa sin herres myndighet, som redan var skakad genom inre partier. I denna ställning stodo sakerna några år. Porten förnyade sina försök mer än en gång, och isynnerhet under grefve Mols minister, men de slogo ständigt fel, i följd af den ställning, Frankrike antog. I sednaste tider synes det som Porten återkommit till sina gamla förslag, och att Tahir Pascha fått befallning segla till Tunis, sedan han dämpat: