upproret på Candia. Trogen sin förra politik, vid-. tog Fransyska regeringen ånyo åtgärder att förekomma den reaktion, som Porten så lifligt önskade. Det var i denna afsigt, som Hr Leroy, för ett par veckor sedan, afseglade till Tunis i spetsen för en betydlig sjöstyrka. Denna sednaste demonstration aflopp icke mindre lyckligt än de föregående. Tahir Pascha, som blef öfvertygad om omöjligheten att lyckas i sitt förehafvande, gaf det på båten, och ligger nu helt stilla för ankar i Konstantinopel, utan tvifvel i afvaktan afett bättre tillfälle, men som vi tro, att Fransyska regeringen icke skall tillåta honom att begagna. Dessa äro sjelfva facta. Vi skola nu förklara, hvarföre Frankrike satte sig emot Sultans bemödande, att lägga Beyen i Tunis under sitt välde. Förklaringea är helt enkel. Frankrike, som yrkade, att Mehemed Ali skulle få bibehålla ett visst oberoende i sina förhållanden till Sultan, kunde icke konsequent och utan skada för sina intressen öfvergifva Beyen i Tunis. Der har Frankrike ett ännu mera omedelbart intresse, än i Egypten. Regentskapet Tunis gränsar till Beyskapet Konstantineb, som för närvarande är under vårt välde. Det är derföre af stor vigt för Frankrike, att regenten i Tunis i viss mån är oberoende af Porten. Om Sultan verkligen såsom regent herrskade vid våra gränser i Konstantineh, så blefve han en dålig granne för oss. Vi skulle hvarje dag finna oss utsatta för tvister med honom, och, hvad värre är, med alla hans beskyddare. Detta skulle blifva en beständig källa till ledsamheter och måhända till kollisioner. Härtill kommer jiterligare, att Araberne i den delen af Afrika icke äro af samma religions-sekt, som Turkarne. De förre erkänna kejsaren af Marocko såsom deras öfverhufvud, då deremot de sednare anse Sultan såsom profetens laglige efterträdare. Om dessa tvenne sekter kommo i beröring med hvarandra, skulle det föranleda ett förfarligt krig, hvilket möjligen kunde föda af sig andra oroligheter, dem vi äro så angelägna om att förekomma, och hvilka måhända skulle fordra vår mellankomst. Resultatet af en dylik mellankomst skulle blifva, att försena fredsverket i Algier, hvilket det är så önskvärdt för oss, att bringa till stånd. Till slut upprepa vi ånyo, att Porten för närvarande alldeles frängått förslaget att anfalla Tunis. Det tillhörer nu våra diplomater, att på vänskaplig väg tillvägabringa en definitif afsägelse af alla anspråk på Beyskapet Tunis, eller, ifall det skulle blifva nödvändigt, återstår det för vår flotta, att tillbakavisa, såsom hon redan förut gjort 2 eller 3 gån ger, hvarje nytt försök emot Beyen i Tunis.n