Aftonbladet – 20 oktober 1841, sida 2

bevisa att en filosofisk tolkning af Kristendomens läror både är allmän och äfven här i Sverge tillåten. Ja det visar sig tydligt, att man aldrig ansett det fruktbringande att inför lag antasta sådana skrifter, äfven om deras förklaringar kunnat anses afvikande från de symboliska böckernas, blott de icke öppet förnekat den i dessa innehållna grundtankan, och jag väntar att samma rättvisa af domstolen skall tillerkännas den nu åtalade öfversättningen, ehuru ett obetänksamt nit eller okunnighet om innehållet hos Aklagaremakten framför de nämnde likartade utmärkt densamma. Annu nödgas jag likväl nämna några ord om Aktors påstående, att min afgifna förklaring icke innehåller något, vederläggande hans uppgift, al! skriften är icke vetenskaplig, men populär. Denna distinktion lärer knappast kunna kallas annat än löjlig. Jag vet väl, att de som sökt förvilla allmänna omdömet om arbetets beskaffenhet och härutinnan uppkalla passionen till bjelp hos dem, som sjelfva icke läst detsamma, bland annat älven lagt myeken vigt derpå, att om Strauss ursprungliga arbete, som är alltför voluminöst och försedt med för många lårda citationer, för att kunna fattas af andra än teologer, blifvil öfversatt, så hade dervid ingenting varit att på minna, men att det blir ett helt annat förhållande med en bearbetning, som äfven kan fattas af andra bildade läsare. Men baltlösheten af dette argument är tydlig. Antingen måste sjelfva sat serna och den historiska kritiken, som är båd: arbetenas hufvudinnehåll, vara brottsliga i båd: fallen eller ock i intetdera. Ty hvar Törbjude: Svenska lagen utgifvandet af populära skrifter! Och om den det icke gör, hvartill tjenar då er vederläggning? Men om en sådan skulle behöf vas, vore ej min uppgift att skriften är velen. skaplig, likaså god som Aktors cuppgilb att der är populär? När har herr Aktor blifvit erkänc såsom den, hvilken i Sverge afgör öfver skrifler: vetenskaplighet eller icke-vetenskaplighet? Jag skulle tvärtom våga anse det faktum, att Akio ej förstått skriften, såsom ett bevis att den e är popnlär. Men jag vill, ehuru sådant ej kan inverka pi målets utgång, för sekens och det allmänna. om dömets skull äfven härom yttra några ord. Hven vill väl neka att t. ex. professor Geijers Sve Rikets Historia eller hr Fryxells Berättelser u Svenska Historien äro vetenskapliga arbeten Och äro de likväl ej af beskaffenhet, alt mer nylia kunna läsas äfven al olärde, till en del a barn oeh jemförelsevis obildade personer? A nära samma egenskap som en historia är äfver en kritisk undersökning öfver en historias sann färdighet. Forskaren behöfver för arbeten af såvä det förra, som det sednare slaget för hvarje upp gift en hänvisning till källorna, för att kunn: kontrollera den. Men för dem olärde, som lita uppå uppgifternas sanning, tills de af någon an nan lärd man visas vara falska, äro citatern: onödiga. — Endast i sådant hänseende kan äfver den åtalade boken, i hvilken imeliertid en sto mängd af skriftens språk åberopas och en redo görelse för många andra lärdes olika åsigter öf ver det ena eller det andra ämnet framställe till jemförelse, anses vara skrifven för de olärde — Men hvar och en, som i densamma läst någr. blad, måste finna, ati den hos sina läsare förut sätter litterär bildning, d. ä. någor beläsenhe och uppöfvad tankeförmåga. För öfrigt kan det såsom redan är nämndt, väl aldrig blifva ett brot alt en bok får ett tydligt skrifsätt och icke gö läsaren tvekande om författarens mening. FLäg ges sådant de anförda arbetena af Geijer oci Fryxell till last? Jag inser väl hvad Aktor med sin uppgift åsyftar, ehuru han icke inser, att det endast ge nom erfarenheten kan bevisas, om en bok äi populär eller icke. Han vill inverka på nämn. dens omdöme med väckande af den fruktan, at boken kunde hafva ett skadligt inflytande på der litterärt obildade mängdens kristliga sinne. Mer till genmäle måste jag först fästa uppmärksam: heten derpå, att nämnden endast har att afgöra huruvida Författaren förnekat den rena Evangeliska läran, och ingenting annat, och för de andra, att arbetet icke kan inverka på någon annan, än den som redan fordrar bevis för kristendomens sanning. Men för alla sådana bör den, långt ifrån att skada dem, tverton öppna vägen till en förnuftig bevisning. Der sanna och fast rotade öfvertygelsen uppstår en das tur förnuftets skärs seld. De som genom det et 5N(n!(16nr InnrrO0OHHHO OG ende af uppriktighet och sanning han förstod gifva rr rm mA ALVA