Aftonbladet – 20 oktober 1841, sida 1

(nn VV MVER , ee a rena Evangeliska läran eller icke? Uppenbarligen intet annat, än kunskapen om, huruvida en sådan förnekelse uti den åtalade skriften i öppna ord finnes uttalad, eller buruvida densamma genom en uppenbar förnekelse af kristendomen äfven förnekar den rena Evangeliska läran. Detta och intet annat kan afgifva en säker och giltig bestämningsgrund för Nämndens pröfning och dess på ed och samvete afgifvande utlåtande öfver den åklagade skriftens förhållande till den Evangeliska läran. Nu har Aktor hvarken påstått eller med något utdrag ur skriften sökt påstå, att densamma skulle innehålla en sådan förnekelse, hviiket likväl, till följd af tryckfrihetslagens tydliga ord, måste vara hans skyldighet, innan skriften kan fällas. Det var derföre äfven onödigt att jag sökte försvara densamma mot en sådan beskyllning, isynnerh:t som intet annat bevis för dess grundlöshet finnes, än att ord för ord genomgå hela skriften. Den som gör sig denna möda skall för öfrigt finna, att författaren ingenstädes talar om den rena Evangeliska kyrkan eller dess dogmer. Han anför endast några den Lutherska kyrkans skrifttolkare, deribland förnämligast de rationalistiska, hvilkas tolkning allmänt erkänts förvrida skriftens ord och mening, men hvilkas påståenden författaren grundligt vederlägger. Likasålitet finnes i den åklagade skriften någon förnekelse af kristendomen. Tvertom har författaren på flere ställen uttalat sin öfvertygelse om kristna lärans helgd och sanning. Så säger han .2:dra Delen sid. 234): Det är derföre nu vår sista uppgift att visa, huru en tro kan trifvas äfven ihop med denna vetenskapliga åsigt, en tro, för hvilken christendomens inre heliga gestalt är helig: huru genom densamma de christna ideer, som med sin lifgifvande kraft skakade en hel verld, hvarken äro kotade eller angripna,; — och anför dertill Strausss egna ord i företalet till dennes Leben Jesun: Författaren vet att den christna trons inre kärna är fullkomligt oafhängig af bans undersökningar. Christi öfvernaturliga födelse, hans under, hans uppståndelse och himmelsfärd förblifva eviga sanningar, så mycket också deras verklighet såsom bistoriska fakta må betviflas,, och sid. 340: Men om Christus för oss qvarblifver såsom det högsta, som vi i religiöst hänseende förmå inse och tänka, såsom den, utan hvars närvaro i själen ingen fullkomlig fromhet är möjlig; då återstår oss i honom dock väl det väsendtliga i christendomen., Men Aktor har, glömmande sitt fattade beslut att icke ingå 1 någon egentlig kontrovers, jemte det han försäkrar att bevisningen i min ingifna förklaring är utan vigt, åberopat sitt anmärkningsmemorial och vidhållit sina i detsamma upptagna påståenden. Ehuru öfvertygad jag är alt endast en verklig förnekelse af den Evangeliska läran eller af kristendomen kan inför en upplyst och samvetsgrann Nämnd gälla såsom bevis för den åklagade skriftens brottslighet, vill jag, för att förklara den skenbara motsägelsen emellan de af Aktor gjorda citationer ur densamma och det af mig nyss anförda stället, ännu ytterligare söka framställa naturen af författarens åsigter. Den vetenskapsman, hvars lära författaren i sin skrift söker att framställa, utgår ifrån följande enkla resonnemang: Jag antager att christendomen är en evig sanning. Men den blotta försäkran att så förhåller sig, tillfredsställer lika litet mig, som någon annan tänkande christen. Vill man nu genom Historiens vittnesbörd bevisa, alt hvad christendomen lärer är sannt, så är det klart, att dess sanning i detta afseende icke kan uppgå emot vissheten om det som tilldragit sig i går, i förrgår, eller för få år sedan; ty för allt detta äger jag säkrare bevis, än för hvad som skett i en liten vrå af verlden för adertonhundrade år sedan. Dertill kommer, att hvad som berättas i den heliga historien är något underbart utomordentligt, som strider emot allt hvad menniskor någonsin hvarken förr eller sednare sett eller erfarit. Det är derföre likaså uppenbart, att man lättare kan öfvertyga sig om den historiska sannfärdigheten af de icke underbara händelser från samma tid eller från äldre tider, om hvilka historien vet att berätta, än om Evangeliernes underbara berättelser. Vill jag derföre bygga min öfvertygelse om christna lärans sanning blott på det historiska vittnesbördet, så blir min visshet i detta hänseende mindre, än i afseende å hvilket annat historiskt faktum som helst. Men christendomens sanning är upphöjd öfver all annan; derföre duger ej det historiska beviset. Sanningen af christendomens lärer måste derföre, oafhängig af historien, kunna bevisas i och för sig sjelf, och ett sådant bevis är det enda förnuftiga, det enda, som ställer dem öfver allt annat, hvarom historien vet att berätta Från denna synpunkt har Strauss utgått. Men han ville ej blott stödja sig på detta allmänna resonnemang, utan äfven visa, huru de historiska bevisen till en del upphäfva sig sjelfva. För detta ändamål skref han sin bok Leben Jesuv, af hvilken den åtalade skriften är en bearbetning. Det blef honom icke svårt att vinna detta ändamål; ty just den Lutherska kyrkans theologer hade allaredan gjort undan det mesta, och Strauss behöfde endast sammanställa och i särskilda punkter konseqvent utföra deras kritik öfver Evangelierne. Ce AP a Fe 8 JA a or