Aftonbladet – 20 oktober 1841, sida 1

ILUKUPILDR,: NEDSItCI Ad, BMUPIuB AL DUVRad, UVIUVIID, ME URUVvboda, Mariestad, Lidköping, Sollebrunn, Götheborg, Kongsbacka, Warberg, Falkenberg, Halmstad, Labolm, Engelbolm och Heisingborg. Diligencen ankommer till Götheborg Lördagar, till Helsingborg Tisdagar, samt till Stockholm Thorsdagar. STRAUSSISKA TRYCKFRIHETSMÅLET. Till Stockholms Högtärade Kämnersrätt! Herr advokatfiskalen Fredholms slutpåstående uti tryckfrihetsmålet emot skriften: Strauss och Evangelierne m. m. har jag äran härhos återställa, och får i anledning deraf ödmjukast anföra följande: Vid första påseendet måste det synas för min sak ganska tillfredsställande, att Aktor i sin korta skrift, under förklarande, att någon egentlig kontrovers å hans sida ej bör i rättegången inblandas, emsorgsfullt undvikit att upptaga, än mindre tillintetgöra de skäl jag i min förklaring framlagt för att visa, dels att det undantag, som 3 8 2 mom. i Tryckfrihetslagen gör ifrån den i allmänhet åt Svensk man försäkrade samvetsfrihet och yttranderätt äfven i religiösa ämnen,: icke kan hafva afseende på en historisk eller vetenskaplig kritik af urkurderna eller af teologernes derpå grundade positiva satser och dogmer, utan endast på ett verkligt förnekande af, det vill säga affall ifrån och försök till upphäfvande af den Lutherska statsreligionen; dels också, att något spår till ett sådant bemödande! icke i den åtalade skriften finnes eller ens af! Aktor blifvit satt i fråga. Detta, i förening: med den bekanta omständigheten, att Hr Justitiestatsministern, som begärt åtalet, sedermera gifvit tillstånd, att skriften, ehuru belagd med qvarstad i Stockholm, likväl får försäjjas i landserterna, ger nemligen anledning till den förmodan, att nämnde höge embetsman, sedan han hunnit taga närmare kännedom om bokens innehåll, hvartill de 8 dagar efter utgifvandet, inom hvilka qvarstad bör ske för att vara giltig, utan tvifvel varit otillräckliga, sjelf funnmit att arbetet ingalunda är af den ! vådliga eller mot tryckfrihetslagen stridande art, som vid ett blott flyktigt ögnande på några spridda ställen kunde förmodas, eller som någon annan, mot forskningen fiendtlig, tilläfventyrs äfven med boken ofullständigt bekant, måhända i början för honom utmålat densamma. Jag skulle följaktligen kunna anse redan denna omstärdighet tillräcklig för att åstadkomma en för mig gynnsam utgång af målet, om icke saken vore af så stor vigt, att äfven det ringaste af det från åklagaremaktens sida anförda ieke bör lemnas obesvaradt. Det är af denna anledning, som jag frärast anser mig förpligtad att fästa uppmärksamheten på den omständighet, att Aktor i slutpåståendet försöker sätta sitt eget godtfinnande emot alla förnuftiga skäl och all laglig bevisning, då! han förklarar, att han ej funnit att den anklagade, enligt sitt påstående, ådagalagt att skriftens författare, långt ifrån att förneka eller upprifva grundlagen för den rena Evangeliska läran, skall hafva byggt sitt arbete på samma grundval, hvarifrån denna lära utgått Aktor har således ej funnit, hvad kvarje förnuftig menniska bör kumna inse och hvad jag i min ingifna:! förklaring genom anförda exempel bevisat, att nemligen den åtalade skriftens författare intet annat gjort, än förklarat och utlagt den ena texten med den andrax, att detta, enligt de protesterande ständernes den 23 April 4529 i Speier afgifna förklaring, vär den enda vissa lära och predikan, samt att författaren således byggt sin undersökring på samma grundval, som ligger till grund för den rena Evangeliska lärans skriftförklaring. Detta visar endast, att Aktor antiogen förnekar denna grundval och antager en annan, eller, efter en nogare pröfning af sjelfva skriften, anser en metbevisning för omöjlig. Imedlertid måtte väl Aktor ej tilltro sig kunna förutsätta, att en sådan försäkran, emedan den är hans ord, skall bestämma Nämndens öfvertygelse, och jag kan derföre lemna densamma derhän. Vid ett sådant förbållande kan det ej heller förundra mig, att Aktor förklarat hvad jag anfört vara utan vigt såsem försvarsskäl. Ty om blott den ena eller andra partens försäkran skall gälla, så finnes för skäl intet rum, hvilket Aktor äfven synes hafva menat, då han förklarar all egentlig kontrovers för något sora i rättegången icke bör inblandas ; — så vida jag icke af sistnämnda förklaring får draga den tydning, som här ofvan blifvit framställd, och hans förklaring, att ej hafva funnit sig vederlagd, silunda endast innefattar ett talesätt, som icke utan åtalets formliga återkallande kunde undvikas. Jag vill doek medge, att i annan mening Aktor bar ganska rätt deruti, att hvarken han, domstolen eller nämnden kan ingå i någon vetenskaplig undersökning, huruvida den åtalade skriften öfverensstämmer med den Evangeliska lärans dogmer eller icke. Hvar och en inser äfven lätt, huru förvändt och ändamilslöst det vore, om nämnden konstituerade sig till ett kyrkomöte, och företoge sig att pröfva, om t. ex. de symboliska böekerna innehålla en historisk framställning af kristendemen eller filosofiskt uppfatta dess sanningar; em den åtalade skriftens lära, att den historiska bevisningen för dog——— — n? ? N NV —