Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 2

Marcus Aurelius stodo på kaminen, bredvid kopparstick af le Pere. En flöjt, några matematiska instrumenter, flere böcker, på hvilkas ryggar lästes i guldboksifver, namnen dAlambert, Montesquieu m. fl., lågo om hvarandra på en gueridon, mellan Horatii Oder och Casars kommentarier. — Ah, ni här min kära Arouet, sade Fredrik och reste sig från sin stol... Hvad har fört er hit, hvad önskar ni? Voitaire begagnade sig genast af tillfället, för att tala om fången i Spandau. Han omtalte för konungen sitt hesök med friherrinnan Benkendorf i fästningen; han använde hela elden af sin fantasi, hela värmen af sin vältalighet, för att intressera Fredrik för den olyckliga fången. oo — ÅAilt detta liter förträffligt, sade Fredrik lugnt, men det förmår intet mot lagarna. Ehuru den iskalla ton, hvarmed kenungen uttalade dessa ord, förvirrade Voltaire, förnyade han likväl med myeken fintlighet sin bön, då dörren i detsamma gick opp och baronessan Benkendorf inträdde, hvilken, tack vare hennes gemåls rang hos guvernören på Spandau, mot sin egen borgen förmått utverka några timmars frihet för fången, den hon nu höll under armen och intet ögonblick lemnat ur sigte. Fredrik blickade förvånad på den ömsinta baronessan, och innan ban hunnit återkomma från sim undran, hade hon fallit på knä inför honom. — Älven jag, fortfor kon, ner... äfven jag, Sire, ber om denna fånges benådande. I rättvisans, i er egen äras namn! Var mensklig, var barmhertig! Dagligen till dess ni bönhör mig, skall jag upprepa till er dessa ord i ert palats, midt ibland edra soldater, i thronsalen inför hela ert kbof, sire; ty denna fånge, som på ett ovärdigt sätt blifvit marterad, som åldrats i ert fängelse, som grånat i er bagno, — denne fånge är min far. — Jag förstår alls ingenting af hvad ni säger förenar mina bö