Aftonbladet – 18 oktober 1841, sida 2

kropp, som redan fallit i ruiner liksom en byggnad, som icke mer eger något stöd?... Nu vore min benådning icke annat än rättigheten vid grafvens brädd att dö i ett galhörn, i stället för i elt al slafveriets luft förgiftadt fängelse. . .. Afstå från edert ädelmod:ga beslut, ni skall endast hafva att beklaga er öfver ett fruktlöst bemödande. — Jag tror imedlertid att jag skall lyckas. — Sedan ett utländskt sändebud oeh en drottning fåfängt försökt. ... Hvem är ni då, herre! — Jag heter Voltaire. — VYVo:tsire, upprepade gubben och sprang upp; ty detia namn, som i Fraxkrike vunnit så mycket ryckte oeh förtjent beundran, var bekant i Spandau, liksom det var i Potsdam, i Berlin, Tyskland och kela Eurspa. — Och jag, sade långsamt det unga fruntimret, jag är friherrinnan Louise ven Benkendorf. Den fångne öppnade sina toma ögen, liksom ville han genomtränga det raörker, som för alltid omgaf honom. — Louise! mumlade han med darrande röst. ... Mi heter Louise, min fru. HI. Då Veltaire lemnade fästningen, kastade kan sig i en vagn, befallte kusken köra till SansSeuei, och tillryggalade inom få timmer vägen mellan fästningen och det kungliga lustslottet Skalden giek genom flere med ovanlig enkelhet möblerade rum, kvilka voro uppfyllda af pager, ordornansofficerare och gamla tjenare, utstyrda i nästan likaså gamla livreer, och stod inom kort i ett rum uti yttersta ändan af palatset framför en liten magerlagd gubbe med tvunger bållning, klädd i en sliten uniform med röds uppslag oeh svarta örns-bandet på bröstet. Har smekte en liten jagthund, med silkeslent skinn. Ofvan på det rika bibliotheket stod ett litet maehineri; byster af tvenne steici, Julianus och