Aftonbladet – 16 oktober 1841, sida 3

tagen i de der utländska akademierna,, sor det vore rätt artigt att få närmare uppräknade Att vi icke kunne ställa honom ibland våra för fattare af första rangen, der han äflas att få haf va sin plats, är visserligen illa; men det är et fel, som vi ty värr hafva gemensamt med hela all mänheten, likasom den meningen, att det ligge en barnslig fåfänga i att eftersträfva och lå ta behänga sig med en hop yttre titelprål oc dekorationer, utan att hafva förvärfvat sig an språk derpå genom några förtjenster mot det all männa. Vidare har Hr von Beskow den onek liga förtjensten framför många af dem, som be Gnna sig på samma bredd med honom på sam hällsskalan, att han läser en hel hop och fli tigt antecknar fraser och uttryck ur det han lä ser, så att han derigenom har ett betydligt flo rilegium, hvarur han kan efter behag ånyo pro ducera en hel hop eget. Så vida Herr voi B., såsom Biet säger-sig äfven ha hört, och son således ej mer lär behöfva betviflas, är förfat tare till skrifterna: Publicitet och publicister Upplösning är icke upplysning m. fl., måste vi on detta förlattarskap hänvisa till vårt ofvanståend yttrande. Vi vilja äfven här vara nog billiga at tro, att de falska citationerna och hopblandnin garna af flere olika personers yttranden, som deruti finnmas, icke alltid tillkommit med be stämdt uppsåt att beljuga dem om hvilka för fattaren skrifvit, utan kanske lika ofta snarar: af lättsinnigbet, eller för att få säga ett infall men deruti ligger i alla fall en gifven moralisl slapphet och bristande aktning för sanningen som en författare af en så tjock lunta och mer sådana anspråk, som Biet nu gifver deråt, aldri bör eller kan tillåta sig utan att nedsätta sin ka rakter såsom skriftställare — att icke tala on den gränslösa ytlighet och oefterrättlighet, son ligger i en stor del af de historiska uppgifterna Det är väl sannt, och Biet har heller icke glöm att repetera det en tjuge, tretti gånger, att i frågavarande skrift mycket puffades i några go da tidningar, äfvensom i Najaden, som i syn nerhet den tiden (pour cause) hade blifvit fört i ett fiendtligt förhållande till Aftonbladet, äf vensom att Dagl. Allehanda gaf den ett erkän nande för dialektisk skicklighet, men sedan Af tonbladets utförliga kritik deraf utkommit, tvär tystnade på en gång alla dessa berömmelser; ick en gång Biet har mäktat vederlägga denna kri tik, och det torde således på goda skäl få anses att de berömmande icke antingen hade anna än ögnat i boken, eller åtminstone icke haft re: da på beskaffenheten af dess uppgifter och ci tationer när berömmet utdelades. Öfver orsaken, hvarföre Hr von Beskow, o aktadt äfven Biet ieke förnekar, att han tordt vara författare till skriften publicitet och pu blieister, undvikit allt utlåtande derom, innehåller Biet en naif bekännelse uti den fram ställda förmodan, att Herr von Beskow, om han verkligen är författarens — — genom er flerårig vitter verksamhet, och hufvudsakliger ogerxom sina dramatiska skrifter ansett sig hafv: vunnit en litterär utmärkelse, som han på er fremmande bana, eller den politiska, ej vill väfventyra genom ett förhastadt framträdande. Men om nu Hr von Beskow, i fall han författa de der skrifterna, redan på förhand kände mer sig, att hans rykte skäligen kunde äfventyr: något, i fall han blefve känd såsom författare till ett så lättfärdigt hopsmordt och af förvrängningar och dålig ten uppfyldt arbete: — månne det då icke hade varit vida bättre för det litterära ryktet, att icke utgilva ett sådan! arbete, eller blanda sig i en bana, på hvilker han var fremmande? Detsamma gäller ock angående det anenyma brefvet. Vi vete alldeles icke om Hr von Beskow har någon del i detta bref; men var det icke nog anledning för honoma att taga i saken, när Kapten Lindeberg bestämdt anrgaf honom såsom af ryktet misstänkt derför? Utan afseende på hvad som passerat : tryckfrihetsåtalet måste väl nu både Biet och Hr von Beskow medgifva, att en sådan handling, som att affärda anonyma, äreskändande skrifvelser till en annan, i allmänhet anses vittna om en viss låghet eller åtminstone futtighet ; karakteren, en egenskap, för hvilken någon verklig sjelfkänsla ieke gerna, ens ett ögonblick, vil vara misstänkt, helst då man har ett så lätt sät! att komma ifrån saken, som med ett nekande, i fall man tilltror sig det. Blotta omständigheten att i en skrift till er auktoritet offentligen uppgifvas såsom misstänkt, tyckes således hafva bordt vara nog för Hr von Beskow att vidtaga någon åtgärd att kasta tillbaka beskyllningen, och detta så mycket mera i fall han var oskyldig. Härom, oeh om ingenting annat, är fråsan, och Hr von Beskows position i afseende på denna omständighet, kan icke förbättras af en rel årgång skällsord mot Aftonbladets utgifvare, s——————ösoe——————-——K——EFKR—R—R—-—-—e—FEFEr RE EFÖ-—JE——-E—-———E—E— lamamnmna 4illdasanaAls an To stlaARns PA AKTA li hh Rn