Aftonbladet – 15 oktober 1841, sida 2

fälligt eller likgiltigt yttrande bragte dem på der tanken, att han kunde upptäcka deras hemlighet. Adolf och Emelie nmjöto nu inga lugna ögenblick mer; fruktan för onkeln störde hvarje glädje, och hvarje förebråelse kämde de i dubbelt mått, ty de måste tillstå sig hafva förtjent den. Imedlartid hade Wallheim, utan att ara det minsta om detta hemliga giftermål, aftalt med sin ungdomsvän Sterner, em hans dotters och Adolfs förbindelse, och dervid sjelf ständigt blickat djupare in i den förtjusande enkans ögon, så att det syntes hoRom nu ingenting mera öfrigt, för att stilla hennes längtar, än att för evigt förbinda sig med henne. Den bjertlighet, med hvilken Emelie ständigt bemötte sin Adolfs farbroder ceh sin egen förmyndare, tog den gamle grefven för kärlek, och så öfvertygad ban än var på förband cm hennes känsla, tillslöt dock alltid en naturlig blygsel munnen, då han jemförde det knappt tjuguåriga blomstrande ansigtet med sin sextioåriga fysionomi. Adelf skulle nu draga honom ur denna förlägenhet. Tillika med underrättelsen om den för honom utvalda lifs-ledsagarinpan, upptäckte Wallheim för sin brorson sitt uppsåt, att göra Emelie till hans tant. Så stodo sakerna, då Wallheim återvände til! slotlet, för att ekrifva det utlofvade rekommendationsbrefvet, och Adolf gick upp och ned i allten, vridande händerna af förtviflan, tills han slutligen ut: mattad nedkastade sig på en grägsbänk. Gissa hvem det är! ropade en den mest älskvärda unga hustru, hållande begge bänderna för Adolfs ögon. ,Du kan ännu skämta, sade Adolf förtrytsanret, och jag kan icke finna någon utväg mera.p Ack, du är en evig grillfängare, skämtade Emelie (ty det var hon); din farbror mötte mig, just då jag inträdde i alleen, han helsade på mig så faderligt, så vänligt, och önskade mig så hjertligt god