Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 3

1 808sar! Anders besvarade helsningen genast på de sätt, att ban med en knif skar Börje öfver mäsan oc venstra kindbemet. Derefter börjades båda två at med knifvar gifva honom flere styng i hufvud oc ansigte. Börjo bad för sig ech sade: :ossar, gos I ;sar, hvarföre gören j så? Bed Gud bevsre eder! Men de fortforo likväl att gifva homom flere kuif (styng, under det ham retirerade baklänges. Han bör jade ropa på bjelp, men ingenting kunde förmå den latt afstå från våldet, förrän de fingo omkull honon på marken, då de i stället började slå ech spark henom öfver allt på kroppen. Börje bad dem at jde icke skulle sparka honem så, utan låta homon tlefva. Men förgäfves. Andtligen bemäktigsde d sig hans plånbok och aflägsnade si . Börje rest j sig och började trefva omkring sig, men kunde ick se, emedan ögonen vore fulla med bled. Hästen ha de under uppträdet kommit undan, och Börje an strängde sina öfriga krafter till det yttersta och sök jte gå vidare, men hade icke hunnit mer än någr famnar i ett angränsande gärde, förrän våldsverkar ne, som imedlertid upptäckt, att inga penningar fun nos i plånboken, genast återvände och förnyade an i greppen, samt fortsatte missbandiirgen med slag oci I knifstyng. Bå Börje nu icke längre kunde värja sig upprefyvo de hans kläder och kommo slutligen åt de medörda penningarne. Derefter förnyade de spark: ningarne å hufvudet och kroppen alit hvad de för mådde. Under allt detta bedjande om förskoning ropade Börje så bögt han förmådde: kära gossar bvu hafven j fått allt hvad jag äger, låt mig nu få lefva. De bjertlösa bofvarne stodo icke att beveka utan svarade endast: i huolfvete skall du lefva, och sparkade bonom ännu hårdare, ända tills han tystnade. Några börder i Lannekulla by, som för tillfället voro på en loge, ungefär 450 alnar frän stället, fingo imedlertid höra oväsendet och iskådade uppträdet fråu logen, ehuru de, i anseende till skymningen, icke kunde urskilja, hvilka de kämpande voro. De trodde att det var skojare, som slogos, ända tills nödropen började tilltaga, då de skyndade till stället och fingo se Börje Bruhn liggande sanslös på marken, misshandlad och öfverböljd af blod. Vid deras ankomst aflägsnade sig våldsverkarne i sakta mak, men varseblefvos af de ankomna bönderne, likväl på sådant afstånd att bönderne för mörkrets skull icke kunde igenkänna dem. Väldsverkarne fingo ock obebindradt fortsätta sin flykt, emedan bönderne endast sysselsatte sig med den misshandlade. Då Börje slutligen återfick sansningen, berättade han, att drängarre Anders Börjesson och Erik Andersson röfvrat honom. En af bönderne, Bengt Eriksson i Lannekulla, eftersatte genast de flyende, hvilka icke gjort sig mera brådtom, än att han upphann dem på ett gärde, ett stycke från stället. Då de hörde att någon kom efter dem, vände de sig helt tranquilt om oeh gingo emot Bengt Eriksson, som genast igenkände dem; men då de droge sig bakom en kulle ned åt en å, vågade sig Bengt icxe ensam på dem, utan återvände till Brubm, som hemfördes och af efterskickad läkare förbands. Derefter började länsman att efterspana våldsverkarne, af hvilka Anders Börjesson vuträffades hemma hos fadren påföljande Söndags morgon. Hans byxor och tröja voro nerblodade, hvilket han föregaf hafva uppkommit af näsblod, och nekade till gerningen, men skälfde och syntes försagd, då han blef arresterad. Erik Andersson höll sig undan flere dagar, men blef genom en persons list narrad ait påföljande Tisdag inställa sig hos länsmannen, som arresterade honom. Enligt läkarebesigtningen hade Börje erhållit 44 större med skärande verktyg tillfogade sår i hufvudet och ansigtet, hvaribland venstra ögonlocket klufvet och venstra ögat skadsdt. Dessutom hade han genom misshandlingen blifvit behäftad med bråck. Han fortfor likväl att lefva och ansågs kunna återställas. i Ransakning anställdes derefter med de häktade vid Fjäre Häradrätt, den 8 derpåföljande Februari, hvarvid de enständigt och med en ovanlig grad af trotsighet och fräckhet — Anders likväl under förlägenhet och räddhåga — förnekade brottet och all kännedom derem. Deras brottslighet blef likväl till full visshet ådagalagd geaom 92:e äsyna vittnans utsagor. Ofvannämnde Bengt Ericsson i Lanmakulla, kvilken eftersatte dem, efter det våldet föröfvades, och igenkände dem, intygade nämligen, att inga andra, än Anders och Eric, varit synliga, ech att Anders baft ljusa benkläder, och en af bönderne, som, jemte Begnt Ericsson, tillkommit, Andreas Christiansson intygade bestämdt, att Bengt förföljt våldsverkarne. Dessutom hade äfven er torpare, Anders Johansson i Räfnäs, af en händelse råkat, att, på något afstånd, gå förbi stället, der våldet skedde och seit det föröfvas, semt dervid bestämdt igemkänt våldsverkarne, mer af rädsla för dem icke vågat sig fram. En mängd andra omständigheter lemnade äfven bekräftelse åt Börje Brubns ock vittnenas berättelser: hvaribland må nämnas följande: d Eric Andersson kunde ieke redogöra för, kvar han varit Lördags afton och de följande dagarne, tills han häktades, utan svaräde trotsigt, då domstolen derom tillfrågade honom, att han var borta i sina! ärenden och alldeles icke behöfde omtala deto. Anders Börjessons kläder voro äfven medfläckade af blod. De karlar, som från logen skyndade till Börjas hjelp, intygade ock, att de icke sett några andra personer aflägsna sig från Börje, än de, hvilka! Bengt Eriksson förföljde. Anders Börjessons farbror, Jöns Olsson, samt faster Brita Olsdotter i Gär det berättade: Lördagsaftonen, då våldet föröfvades, hade Eric kommit in till dem och begärt få låna em lampa, hvarmed han förfogat sig in i deras: inre kammare, der han qvarstadnade. Jöns Olsson; och hans syster förundrade sig öfver, att han dröjde! der så länge, och tittade derföre genom en springa på dörren, då de fingo se honom, sittande på en ki-, sta, vara sysselsatt med att räkna pengar, som hade : olika färger. Intagne af häpnad vid denna äsyn,!! ryckte Jöns Olsson hastigt upp dörren och gick in! rummet, då Eric genast utlät sig: eDetta är Börje! Bruhns pengaro,. Derpå lade ban ihop pengarnej och skyndade ut ur rummet, hvarvid fastern tillsade honom att genast packa sig ut ur huset, hvilket han ock gjorde. Sedan domaren förgäfves sökt förmå dem till be ännealcta frrnA,Klnad. IN2.A 3 råttan Att då hus. fö i