Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 2

ande till dagarnes ända. Men Strauss förfar veenskapligt; derföre är han ej kyrklig!s — — Der rranskaren skall tala om Boken och Åtalet, gör an endast stora gester och frågar, om förf. är vaninnig, och vi kunna derföre i detta afseende vara ikaså korta.s Det lilla summarium af granskarens tillgöranden ri lemnat, utvisar redan hvad han sagt i sak och vad om förf. i Freja. Om i förra hänseendet rågot orister, är detta så mycket rikligare ersatt i det sednare. Granskaren täcktes ursäkta, att vi härutinnan ;j med honem ärna ingå i någon täflan, erkännande ans obestridliga talang uti varierandet af nedsätaude ord och hopandet af obevisade beskyllningar, och öfvertygade att hvarje läsare: efter dessasbevisnedel skall bedöma arten af hans granskning. Vi oeklage endast, att, likasom sjelfva frågan ifrån böran blifvit fästad vid persener, striden äfven förts med uselt skrik, personliga utfall och förkättrande idisor.) — — —s—-——— rr Vi vilja ej upprepa den gamla beskyllningen, att le, som strida mot märgdens upplysande, göra det af egenrmytta. Ty det kam lika så lätt ske af medöshet och svaghet. I sanning kan också icke dan ärkande betagas af fruktan, då han inser huru stort let svalg är, som för närvarande i pretestantiska syrkan skiljer teologien från folktron. Men hvilka svårigheter är visa sig, man skulle förneka menniskans förnuftiga natur, om man ville för evigt dö ma den största delen af menskligheten från förmuf.ets fria bruk, ech hänvisa dem till den enas eller indras auktoritet. Vår gr. har menat, att vi vilie sätta teologernes auktoritet i stället för kyrkans. Hvar hafva vi yttrat något sådant? Om vi gäga: bringa, hvad som anses för menskliga vetandets hlemma till menniskors kännedom, åsyftar då detta att betaga dem den fria pröfningens rätt, eller underhjelpes icke denna pröfning genom kunskapen om, hvartill measklig forskning härtills bunnit? Men det är just denna pröfning, r. skyr, ej för egen del, men för mängden. Denna skall förblifva vid kyrkans aukteritet,. Af hvem representeras då denna? Icke af tidens vetenskap. Icke af der vid samma auktoritet bundna mängden, ty då vore dennas pröfningsrätt erkänd. Således icke heller ef Guds ord, sådant detta hos kyrkans medlemmar lefver. Men ändock af Guds erd — likväl icke sådant dessa med!emmar uppfatta detsamma, ty då vore åter deras samvete, deras öfvertygelse, det afgörande. Derföre Guds ord, sådant det i kyrkans dogmer, i dess symboliska böcker uppfattas? Vid dessas tolkning uppstår samma fråga; hvem representerar auktoriteten? Gr. vill ej ut dermed — men han och vi inse, att det är prest rskapet han har tillreds i bakgrunden. Hvem frågar efter deras egen tro och öfvertygelse? Huru tror gr. dermed i flesta fall är beskaffadt? Men hvad behöfs öfvertygelse för dem? De hafva ju besvurit sin tro, hafva besvurit de symboliska böckerna? Huru mången falsk ed tror granskaren sålunda blifvit svuren? Vi vilja ej påstå, att just mången bland dem har en annan öfvertygelse, än den de symboliska böckerna uttala, nej; men huru mången af dem, som egna sig åt prestekallet, tänker ens derpå, att ham bör äga en öfvertygelse. Dock, som sagdt, den behböfs ej. De lära dock, hvad man lärt dem att symboliska böckerna isnehålla, och på denna auktoritet skall mängden tro. Dess kristendom, dess religiösa vetande, skall vara en tro uppå kanske någen tanklös pojkes tilifälliga mening, om hvad läran i deras kateches, hvilken några män för trehundrade år sedan förklarade för kristendom, innehåller. Skulle de tvifla, om han lärt rätt, så kurna de förfråga sig hos de gamla presterne i Consistorium. Och om dessa kan man vara säker, ty de hafva ju också svurit. Äro de vetenskapliga teologer, så veta de sjelf bäst, att de icke kunra gilla den trebundra-åriga teologien. Att indifferentism skulle finnas i sjelfva Consisterium, män, som gifva hela det Straussiska grälet den ovch den, sådant vågar man väl ej förutsätta. Kommer ej folket i deras prebenden till himmelen, så — — — Är nu detta kyrkans auktoritet, herr granskare, eller icke? Och åsyftade reformationen en sådan presterskapets auktoritet? I stället för det löjliga spöket, katolicismen, hvarmed granskaren hotat, utan att vilja inse, att denna endast der vunnit nya anhärgare, der trycktvång och intolerans gifvit dem rum att femligt verka, och bland män, sådana som Schlegel komp., hvil ka vändt del närvarande, tidens förruft, ryggen och i vetenskap och konst byllat medeltiden — i stället för detta spöke skulle han vändt sig till ati rätt bese sin egen kyrkas skepnad. Ar den i sitt närvarande skick icke en ny papism, om den yrkar, att dess dekretaler äro Guds ord, tvingar sina medlemmar att besvärja dem, förbjuder dem dessas fria pröfning och hänvisar dem till presterskapets auktoritet? Vi vilja ej vara orättvisa och förtiga, att gr. frisinnadt tillåter dem, sem redan angripits af tvifiet, att söka sig öfvertygelse, hvar de vilja. Då borde han väl också tillåta, att de sättas i tillfälle dertill. Men så längt går ej hans frisinthet. Skrifter, som gagna dem, få ej tryckas ech läsas, om de skada andra, d. ä. väcka tvifvel hos de auktoritetstroende. Men hvad ordinerar han då för de likgiltiga, hvilkas antal väl i pretestantiska kyrkan är större än tviflarenas? Han medger, att andan saknas i kyrkans former, och det är I-foande anda, som i de SEE AA SAR NRA ONES NN RR NR AN ERE III cr Rs Py 2 mm — AN