Aftonbladet – 14 oktober 1841, sida 2

Jen vetenskapliga kritikens rättighet på det teologiska gebitet uttryckligen erkänd äfven från den mest intoleranta sidan, ehuru man der påstår att vetandets resultater och den förmedling, som derigenom uppstår mellan bokstafven och andan, bör hållas hemlig för alla invigde, alldeles såsom fordom den Egyptiska cultens mysterier. Af denna fråga om den historiska kritikens erkännande är det ock endast som utgången af den Straussiska processen bör kunna bero; ty Strauss har hvarken förnekat kristendemen och försoningsläran, dem han tvertom tillerkänner det högsta värde och den mest absoluta nödvändighet för mensklighetens frid och förädling, eller den rena Evangeliska läran, hvilket sednare vtterligare styrkes af ett vidlyftigt arbete, som han i år utgifvit i Täbingen under titeln: Christliche Glaubenlehre, ech som innehåller den positiva sidan af hans trosbekännelse, jemte en högst intressant historik, hvari han visar, buru än den ene än den andra af de kyrklige, theologerne tagit sin tillflykt till öfversinnliga eller filesoftiska tolkningar af dogmerna. Det förestående, hvad Biets polemik beträffar, ådagalägges närmare af nedanstående utdrag ur Freja för i Tisdags: Med all den aktning, denno förf. i sia ringhet hyser för Bigranskarens öfverlägsna åsigter, nödgas han dock tili tå, det han ur denna granskning endast lärt: att hans (väl till märkande Freja förf:s) uppsats är ett florilegium af kraftfraser utan inre kärnan, svamlande, obestämd, motsägande, af ett löst och oredigt sammanhang, utan förnaft och rimlig het, att den innehåller såpbubblor, pecoralier. vacklande bestämningar,, pbakframvänrda åsigter, att förf. är temligen kortsynt,, okunnig i alla möjliga bBänseenden, och obekant med den sak, han åtagit sig att försvaran. katolik, jesuits, sväfvande, nebulös,, bizarr, pomoger,, oerfaren, ej vet hvad han säger,, ej gjort sig reda för sitt ärnnep, förstått hvarken vetenskapens eller kyrkans åndamål, har ;små och inskränkta vyer,, pinskränkt fattet vetenskapens syften, inskränkt), enfaldig, ,vVansinnig), o. 8. v. Läsaren säger säkert: det är dock något! Men vi be honom besinna, att förf. ej är endast författare, utan äfven tillhör den läsande allmänheten och derföre ägde skäl att hoppas nåsot i saken upplysande, en vederläggning af de satser. ban vågat framställa och derjemte en motiverad framställning, t. ex. af hvad religiös tolerans är, af teologiens förhållande till folktron, af Strauss till kyrken o. s. v. Men något sådant torde ingen läsare kunna upptäcka i den lärda och djupsinniga granskarens många och långa artiklar. Vi påstå, att kyrkans dogmer, såsom en sekelgammal teologisk åsigt, icke böra fasthållas, utan vår tids teologi göras tillgänglig för den olärde. Granskaren anser detta påstående absurdt. Han medger, att dep Lutherska kyrkans symbola innehålla sön tids teologi ja han försäkrar, att kyrkan fortfarit att af den teologiska forskningen draga sin vinst, men han menar dock, att samma trehundrade år gamla teologi intill dagarnes än:a bör och skall fortfara att vara folktro. Hvilken är då vinsten af trenne århundradens teologiska forskningar för f.lkfrom? Att en del af kyrkans medlemmar af dem haft vinst, är säkert, men äfvenså säkert är, att Lutherska kyrkans symbola ej utgöra deras teologi. Vi hafva vidare anfört, ätt Strauss ej utan nedrigt förkältrande kan påstås hafva förnekat kristendomen, samt att han tillhör den Evangeliska kyrkan, iche förnekat denna och således ej af den borde förnekas. Granskaren tyckes benäget tillåta Strauss vara en filosofisk, ehuru icke en historisk kristen, och då har denne i sanning ingen orsak att blygas, emedan han då af insigt tror, hvad den historiskt kristne tror på andras försakringar. Men emedan Strauss flyttat från en församling i Tiubingen till en i Stuttgart, bedyrar granskaren, att hans kyrka frånsagt sig honomp, ett litet faktum, tillägger gr., som gör allt resonnemang i saken öfverflödigt. Likväl resonnerar granskaren här rätt tappert. Han låter som sagdt vårt påstående gälla, att sje!fva det Nya Testamentet innefattar sin tids teologi; att den tidens kritik förklarat dess skrifter för äkta; att likaså Lutherska församlingens symbola uttrycka, hvad den tidens teologer ansäge för summan af Nya Testamentets lära. Men då Strauss skärper kritiken och söker uppfatta summan af hvad hans kritik erkänt för äkta, så säger granskaren: detta försök att förandliga kristendomen må nu ur vetenskaplig eller filosofisk synpunkt vara godt och väln, men förklarar 0ss fångna i den villfarelse, att v:lenskapen: förfaringssåtl är detsamma som kyrkans, och att hvad som låter försvara sig inför den förra, äfven kan försvara: ur den sednare synpunkten. Detta är deck öppet språk. Det utgör också en af granskarens bufvudläror, såsom nedanföre närmare skall visas. Deras kritik. som bestämde Nya Testamentets kanon var således icke-vetenskaplig? Den Lutherska teologien par rreference, denna kyrkas symbola, åro en ovetenskoplig uppfatining af kristendomens läror? Och just derföre att derna kritik och denna teologi äre ovetenskapliga, just derföre skola de förblifva gäl FT a TR re re rr rr rr rn rss nns nee — —