Aftonbladet – 12 oktober 1841, sida 3

JIbrottmåls-lagstiftningen i allmänhet, ingalund kunna anses afvägda efter förbrytelsernes be skaffenhet, hvarförutan numera lärer vara all mänt erkändt, att sådane tvångs-lagar, långt ifrå att befordra och stadga näringsdriften, snarar äro hinderliga för industriens utveckling, fö hvilken just friheten utgör ett oeftergifligt vil kor. Fördenskull hafva Rikets Ständer godtfun nit för sin del besluta, att KommersKollegi kungörelse den 8 September 1736, jemte 1 mom af Kongl. Förordningen den 48 Febiuari 4768 samt den delen af 2 mom. i samma författning som innefattar ansvars-bestämmelser för förrymt sjöman, hvilken utrikes antagit tjenst och fö: alltid blifver borta, till all kraft och verkar upphäfvas; med hemställan om nådigt bifal hvartill, Rikets Ständer jemväl anhållit, att si väl merberörde Kongl. Förordning, i afseende på hvad deri för öfrigt är föreskrifvet, som K Maj:ts nådiga Kungörelse d. 30 Maj 1781 måtte öfverses och förändras, i afseende på deri intagne stadganden, som icke kunna anses öfverensstämma med närvarande tids förhållanden. Innan detta beslut hunnit af ExpeditionsUtskottet uppsättas och i Stånden justeras, skyndade sig imedlertid Regeringen att utfärda en författning, nemligen Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1840, hvari stadgas, att den i äldre författningar föreskrifna skyldighet, för dem, som utan Konungens tillstånd företaga resor till utrikes orter, att antingen ställa borgen för deras återkomst inom bestämd tid, eller viss penningsumma nedsätta. I sammanhang med ofvannämnda fråga hade Rikets Ständer fästat uppmärksamhet derå, att hufvudsakligen genom Kongl. Förordningen den 49 Februari 4814 stadgas, det hvar och en främmande Makts undersåte, som åstundar att vistas i Stockholm eller inom Riket, antingen för enskilda angelägenheter eller för sitt nöje, bör dertill begära tillstånd, i Stockholm af Ofverståthållaren och i landsorterne af Landshöfdingen i länet, samt att ingen resande utlänning må kädanefter inkomma i Riket, utan att förut hafva dertill erhållit Kongl. Moj:ts nådiga tillåtelse; och då uppenbart är, att det hinder, som sålunda möter för utlänningars besök inom Riket, måste åstadkomma ganska känbara svårigheter i handelsoch industri-förhållanden, och den föreskrifna försigtigheten, som blifvit påbjuden under en tid, då Rikets politiska ställning var olik den närvarande, icke synes vara af något behof påkallad, under det Riket njuter fred med alla Makter; alltså och enär härtill kommer, att ifrågavarande påbud synes innebära en kränkning af den aktning och grannlagenhet, som äfven en medlem af främmande samhälle har skäligt anspråk att fordra, då han ieke genom sitt uppförande gifvit anledning till inskränkning deruti, hafva Rikets Ständer anhållit, att 4 och 6 SS af Kongl. Förordningen den 49 Februari 1811 måtte upphäfvas, samt, under fredstid, utlänningar medgifvas rättighet att inkomma i Riket och der vistas, då de inför vederbörande embetsmyndighet i gräns-orten med behörigt pass styrka, att de i rätta ärenden stadde äro, och icke genom lagbrott denna rätt förverka. Angående denna del af Rikets Ständers beslut, äfvensom angående sjöfarande, har Regeringen ännu ieke vidtagit någon åtgärd. Först nu har, på sätt vi nyligen i detta blad berättat om några Polackar, Regeringen i år vägrat personer, emot hvilka inga sådana anmärkningar kunnat göras, att få inkomma i Riket.