Aftonbladet – 11 oktober 1841, sida 2

blott förmedan: att han xore sjelf resfårdig, när de sista Bäverske embetsmännen återvända hemma. Under bristen på en kommunal förvaltning kan nemligen en i öfrigt fri konstitution icke länge äga bestånd; ty friheten är oförenlig med den centralisation, som i saknad af kommunalsystem mest tillgripes, för att äfven i detalj kunna vårda de allmänna angelägenheterna. Men, frågar man som oftast, månne väl centralisationen är så vådlig för friheten? Och månne dessutom ordningen kan äga bestånd der förutan? ... Svaret på dessa frågor ligger genast tillhands, när man blott skiljer emellan den centralisation, som är onödig och förtryekande, och den som är nödvändig och upprättkållande. Vid minsta eftersinrande finner man nemligen, att vissa angelägenheter äro gemensamma för ett lands samtliga invånare; t. ex. landets förhållanden till utländska makter, dess allmänna lag, dess försvarssystem, dess postväsende, medien att betäcka de för det helas behof nödiga utgifterna, o. s. v. Behandlingen af allt sådant kan och måste, i hvarje stat, utgå från ett gemensamt centrum, vara central; serskilda orter kunna ej befatta sig dermed. Arenden, som kafva denna gemensamma karakter, måste grundläggas eller förberedas af hela landets lagstiftande makt samt skötas af dess gemensamma styrelseoch domaremakt. Föreningen bäraf till allt helt är hvad man kan kalla styre!sens centralisation. Utom dessa för hela landet gemensamma angelägenbeter, gifves det, som hvar man vet, en mängd andra, hvilka blott äro gemensamma för vissa orter, vissa yrken, och icke omedeibarliIgen intressera det öfriga samhället, Sidena äre bergslagernas, slättboernas, skogsoch hustinvånarnes serskilda intressen, och hvarje stads, seckens eller församlings enskilda. De äro med ett ord kommunala; de afse icke styrelsen eller ledningen af det hela, utan endast förvaltningen af det redan genom naturförhållarden och 1okaliteter bestämda, som icke utan vanställning kan hänföras under någon öfveralit och alltid lgällande kategori. Denna förvaltnieg bör vara kommunal; centralstyrelsen kan landa sig deri utan att folket blir rer eller mindre missnöjdt. Men den beräknande absoIlutismen sträfvar alltid att slå under sig äfven Idessa detaljer: att göra förvaltningen central, likasom styrelsen. Så vidt Europeisk erfarenIhet med visshet når, har detta sträfvande inIgenstädes varit fullföljdt med mera konseqvens loch lyckats bättre, än i Frankrike. Följderna se vi alla dagar. Centralisation i allt, i förvaltning så väl som Styrelse, utgör annars idealet af den så kallade faderliga styrelsen, som anser samtliga invånarne i ett land för barn, belt och I hållet oförmögna att hvarken styra eler hjelpa sig sjelfva; under hvilken förutsättning den landsfaderliga ömheten, för att få blanda sig i allt, åtager sig allt, och icke lemnar folket utrymme att ombesörja någonting på egen band eller under egen kontroll. Detta går i Frankvike så långt, att en af vattenflöde omstörtad bro eller utskuren väg icke kan blifva lagad, innan rapport derom afgått till inrikes ministern, denne uppdragit åt chefen för vägoch brobyggnadsarbetena, att genom sina underordnade låta besigtiga skadan samt uppgöra förslag till dess botande, och ministern granskat protokollet deröfver, och utfärdat befallning om arbetet. Under tiden få ortens invånare och de som besöka dem färdas bredvid brons ruiner på färja, om de äga någon sådan tillbands, och bryta halsen af sig bäst de kunna på den förstörda vägen. Hvar och en svär i denna ångest öfver regeringen, som icke håller broarne och vägarne bättre i stånd, och ökar sålunda det allmänna missnöjet med en ny klagan; ty sa myeket hafva Fransmännen blifvit barn i administratift härseende genom administrationens centraliseIring, att ingen vet att hjelpa sig sjelf, när föres målet för handläggningen sträeker sig utom hans ; leget hus och hans egen familj, och ofta icke en ) Igång då. Under de äldre Bourbonerna utbildades .Idenna med allt fjeskande centralisation, och der sfullkomnades ytterligare af Napoleon. Han tyekte a lom att kumna kommendera hvarenda Fransman tllika absolut, som sina soldater under vapen. hed a SF VW ee FC MM I HH Nm ll KM HM vv Mellanperioden — der franska republikens tid — såg ej eentralisationer minskas, och häri låg , jotvifvelaktigt orsaken till republikens undergång -loch lättheten för enväldet att intaga dess plats. .IDe demokråtier, hvilka försöka någonting för Ihela deras väsende så onaturligt, som förvalt hlningens eentralisation, och derigenom besmitta -Isig med absolutismens största dårskap, kunna glej undgå att göra sig lika förhatliga, som hon, nloeh att bana obehindrad väg för henne. Det ESSEN NTE KT NNE Se ——— MM Nn