Åtminstone ser man, att temligen magstarka yttranden i andra tidningar passera oanmärkte; så yttrade nyligen el Huracan, att om thronen ännu står upprätt i Spanien, så har man derföre att tacka nationens medlidande med ett barn, samt att republiken olördröjligen skulle proklameras, i händelse det fölle en viss oförskämd enniska (Espartero) in att fördrifva den unga Isabella. I Valencia har man offentligen förbrännt Ferdinard VII:s och bertigens af. Angouleme porträtter. Det var äfven fråga om att på samma sätt offra Ludvig Filips, men man besinnade sig. Under dessa vilda scener stadna dock icke de påbörjade, af allmänt förtreende beroende, företagen till landets ekonomiska förkofran; nyligen har i Cordova bildat sig ett sällkap för att göra Guadalquivir segeibar från nämnde stad till Sevilla, och tilloppet af aktionärer var så stort, att man utan svårighet skulle kunnat samla dubbla det erforderliga beloppet af 500,000 Realer. j ITALIEN. — Påfven har hållit ett mycket högtidligt intåg i Ancona, och till slut på herrligheten gjort en lusifärd på ett ångfartyg, som förmodligen måtte vara Turkiskt, emedan dess namn är Mahmudie. Det är i sanning en vacker företeelse, att se Kristi ståthållare på detta sätt fraternisera med Mahomets efterföljare. Den tolerans, han härigenom visat prof på, förtjenar tagas ad noefam af de fanatiske i alla länder. RYSSLAND. Redan den 23 September hade Kejsar Nikolaus återkommit till St. Petersburg från sin resa till Warschau. I stället för grefve Guriew, som hittills be;klädt ministerposten vid hofvet i Neapel, men på begäran blifvit rapellerad, har Kejsaren till denna plats utnämnt geheime-rådet grefve Potocki (förmodligen densamme, som för några år sedan var Rysk minister här i Stoekholm). ORIENTEN. I Syrien fortfar tillståndet att vara lika bedröfligt och anarkiskt, som det varit nu en lång tid. Bergsboerne vägrade betala skatter och afgifter, och utom i städerne hade Turkarne inga medel, att göra sig åtlydda eller skaffa sig respekt. En karavan emellan Aleppo och Beirut hade blifvit plundrad. — Helt oväntadt hade Österrikiske amiralen Bandiera ankommit till Beirut, såsom det sades, för att söka medla i stridigheterna emellan Turkarne och bergsboerne, och emellan Maroniterne och Druserne, hvilka älven låigo i tvist med hvarandra rörande valet af den furste, som skall styra dem. Bandiera hade haft med sig en penningesumma af 9,0600 thaler, hvilken blifvit öfverlemnad åt Maroniternes patriark, för att utdelas bland fattige bergsboer. I Konstantinopel anmärktes såsom betydelsefullt, att dem bekante Redschid Pascha, hvilken, ehuru utnämnd till ambassadör i Paris, dock fortfor att vistas hemma, numera på allt sätt sökte närma sig presterna och vinna popularitet, genom iakttagande af folkets seder och bruk. Hans söners omskärelse hade blifvit företager med många ceremonier och stor ståt, och presterne dervid rikligen begåfvade. Vid de fester, Redschid tillställde i sitt palats, Balta-Liman, såg man hans salenger och trädgårdar hvimla af Ulemas, en alldeles ovanlig syn hes honem. Hans vagn sågs oftare än förut hålla utanför de förnämste presternas hus. Allt detta hade gjort sin goda verkan, fördomarne emet honom hos folket började försvinna, ech man hörde yttras: Se Redschid Pascha har omvändt sigh Man talade nu om, att han åter skulle emottaga utrikes-portföljen. Till de flere Eurepeiska ordnar han bär, hade nu äfven kommit Preussiska röda örnen, hvars dekoration af första klassen, i bri!janter, Konungen i Preussen nyligen skickat honom. Den afsatte Druserfursten Emir Besehirs son hade ankommit till Konstantinopel, för att hos Sultan söka utverka sin faders återinsättande i dess förra värdighet, hvartill äfven syntes vara någon förhoppaing. Från Alexandria skrifves, att den bekanrte Boghos Bei, som för en tid sedan föll i onåd, nu återvunnit sitt inflytande, och blifvit satt i spetsen för affärerne under den tid, Mekhemed Ali ämnade tillbringa i Kairo. Hans motstindare, Jussuf Bey, hade fått 500 prygel, blifvit dömd till galererne på ö år, och all hans egendom hade blifvit konfiskerad. Ena af vicekonungens tregnaste tjerare, krigsministern Ahmet Pascha Menekli, som var mycket afhållen och aktad både af de Europeer, som tjente i Egyptiska armeen, och af de infödde, hade, af missnöje med Mehemed Ali, begärt och fått sitt afsked. Ea mängd officerare af lägre grader hade likaledes lemnat tjensten. j