rands fönster. Huru förvånad blef icke denna Jå hon såg sin dotter på hästen, och från den dagen red äfven min syster tillika med min bror bredvid kejsarens vagn. — Det var ett bekof för Napoleon att visa sig god emot mot alla, som närmade sig honom Detta behof hade äfven följt honom ijhans landsflykt; att gifva utsjorde hans nöje, och han omfattade: hvarje tillälle dertill som erbjöd sig. På vår farmors inrådan hade öronsnibbbarna ännu icke blifvit upstungna på vår syster. En morgon kallade kejsarenhenne, efterskickade doktor Antomarchi och bad honom sticka hepne håliöronen. Doktorn ursäktade sig dermed, att han icke hade någon så tjock nål i sitt bestick. Då lät kejsaren hemta från köket några späcknålar och doktorn: måste. deribland utvälja en. Han tog Hortense på sitt knä ech klämde om örsnibben på det hon icke skulle känna smärtan. Imedlertid aflopp det icke utan tårar; då började jag att skrika och betäcka mina ögen på ett ganska komiskt sätt med armarna, såsom Hortense sjelf berättat mig, för att slippa se henne: plågas. Men kejsaren satte sjelf ett par korallörhängen i hennes öron, och förde henne till vår moder, samt sände henne några dagar derefter ännu ett par. Jag behöfver icke säga att begge bevarades såsom klenoder. — Bland de skänker hon erhöll af kejaren är en af synnerligt intresse, som jag vill omnämna. Lyon, den stad som aldrig skall; finna sin medtäflare, och hvilken försett den äldre och nyare !verlden red de herrligaste sidentyger. Lyon hade under konsulatstiden förärat Napoleon, en guldstickad konsulsmantel af rödt sammet. Denna mantel hade han noga bevarat och medtagit till Elba och St. Helena, såvälsom den sköna servisen, han fått af staden Paris. Ack en sådan skön klädning! utropade en gång mir