Aftonbladet – 6 oktober 1841, sida 1

—— Än Alarm-house hade sitt namn af en kanon, som var uppstäld på öns centralpunkt, och genom hvars affyrande middagsstunden dagligen signaliserades; för bestämda fall skulle det äfven gälla såsom allarmtecken. Jag erinrar mig derom, då en liten anekdot dermed är förknippad. En invånare i Jamestown förde en afton en: liten ganska skön Javanesisk häst till Longvood. Han fordrade femtio napoleondorer derför; detta bekymrade mig alls icke; men djuret var fullkomligt i min smak, och derföre skyndade jag till kejsaren och sade honom, att jag ville hafva en häst. Han visste rätt väl hvarifrån den önskan ledde sitt ursprung, och sade mig, att jag följande dagen middagstiden skulle få min önskan uppfylld. Andra dagen vid kanonskottet, skyndade jag till kejsaren; han sof. Hr Marchand ville i början icke släppa mig in, men då han fruktade att mitt skrik skulle väcka kejsaren, lät han mig sitta ned på en taburett vid sängfötterna, Då Napoleon vaknade, blel han förvånad öfver att se mig. Jag sade, att man skjutit middagsskottet och att jag väntade på min häst. Kejsaren bad då Marchand hemta en rulle ur schatullet och betala hästen. Från denna stund red jag dagligen. En Kines ledde hästen vid tygeln och Betsi höll mig fast i sadeln. För alla andra var Napoleon en stor man; för mig var han blott god; och det var äfven tillräckligt ; jag älskade honom. — Så stolt jag nu var på min häst, syntes mig ett par sporrar oumbärliga till min riddarkostym. Jag sprang alltså åter till kejsaren och begärde ett par guldsporrar. Bed på franska, skall du få dem, svarade kejaren. Så ofta jag förnyade min bön, fick jag