Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 4

had I P. S. Att döma af några verser i Östgöthaskorrespondenten med dagens post lär dess nuvarande Utgifvare komma att väljas till kapten iför korftåget. ri TEATER. FRISKYTTEN. å . 1 Representationen af denna pjes å kungliga jteatern sistl. Söndag utmärkte sig, såsom redan jär nämdt, genom en hel hop nya uppstäilningar. iFriskytten har upplefvat flere olika skiften härästädes, och sångpersonalen utgjordes nu af en fniston ny generation. Vi vilja icke afgöra till hvad grad stycket vunnit eller förlorat på denna åförnyelse, ty sådana jemförelser tjena öfver huftvud till intet; hvad vi med rätivisa kunna säga är, alt Annas parti fallit i goda händer. Utom ädet att mill Widerbergs röst är ganska vacker Toch har en skär behaglig silfverklang samt mycket expression, är hennes spel tillika ganska ifnaift; hon har, hvad som ty värr felas några af ishennes medspelare — hon har lif — lif i sin Åsång, sin mimik, sitt spel. Vi medge gerna, att hennes sångparti, så väl som hennes roll för öfrigt, är lättare ech tacksammare än Aägathas; men det naturliga behaget deruti kunde deck mycket förstöras om den utfördes stelt; vi tro således att dess karakter är rätt uppfalÅtad ech återgifven af den unga debutanten, och vi lyckönska henne till den framgång hennes ägoda naturanlag tyckas lefva, äfvensom till den renhet hvarmed hen låter orden höras, och hvilket alltid betydligt ökar bekoget af sjelfva singan, och borde kunna iakttagas af hvar och en. Hon har väl änku ieke vunnit all den klarket, säkerhet eek ledighet uti sin sång som yman kande önska; detta röjer sig isyrnmerhet uti j vissa partier med khastigare takt-art, och stundom (icke alltid) i förekoaarsande foriturer och broderier; detta kan och skall lätt med tiden genom fe afhjelpas. Det torde deremot bli svårt. att afgöra, huruvida äfvea den andra unga de-j ibutamten skail kunna genom öfving vinna den: Md och fyllnad i rösten, som ru felas hesne. M:l:e Ströms röst är visserligen mycket behag: men den eger, i proportion till sitt icke oe betydliga omfång, föga klangrikhet. Någoa gång. I serdeles i de högre toneraa, bor en efterklang! af en slämrma, som vi annars nu mera icke fåj böra, ett diminuendo, så Jjuft, så vemodigt, så vekt — men tillika så vårklart! dessa toner äro, i sanning, skösa, likasom några vissa alttorer, som susa harmoniskt, nigot svagt, likt strän;sarna på en eolsharpa. Lika svårt hafva vi alt förvänta huruvida m:lle Ström med tiden kan iförvärfva sig mera lif i sitt spel. Ehuru, som j vi redan antydt, Agatkas roll fordrar helt andra iresurser än Annas, är den visst icke ötaeksam, men den fordrar poesi, framför allt känsla. Ref. kaa icke känna m:lle Ströms disposition för tillfället; han erkänner, att det gifves stunger, då man finrer sig likasom fängslad af en srörtrollsing, från hvilken man icke förmår lösgöra sig; — detta är i-synnerhet fallet med artiister, som mer äa andra äro underkastade !ynsnets inflyte!se; kanhända var det ea sådan förtrolining som fjettrade m:lle Ströms spirit i förrgår. I sådant fall kan man hoppas alt nästa gång få se henne litet friare och lifiigare samt med litet (aldrig så litet!) mera af den fordna Azathas kärslal Känslan, toneraas själ, kan icke juadvaras: der den felas, upplöses harmonien ach faller till stoft. Debutantens enkelhet ech närdlöshet i sitt föredrag bör imedlertid bredvid; detta anrmärkas såsem en förtjanst. I afseende på småsaker terde vi få göra m:lle Ström i förbigående uppmärksam på, alt det kanske bir! nödigt taga sig till vara, alt ej föra sin kropp a myckat tillbaka, hvarigenom hennes figur får, : ännu mera stelhet; — det är en, fastän mycket begagnad, lika onaturlig som ful och misspryidarnde geste. Fru Geikaar ryttjar den efta con amore, och den tyckes hafva blifvit en egen-! domlighet bland sårgarpersonalen. I M:x utmärktes som vanligt genom sitt mekariska och passiva spel. — Hans: röst, så vidt hans ressurser sträcka sig, eger behar, den har ut-; märkt vickra och mjuka tongångar; men den ligger, om jag får så säga, icke till hands — man skulle nästam tro, att det kostade sångaren möda i att framkalla den; ett visst tvång röjes så väl i hans sång som i hans spel. Detta är så mycket förunderligare, som han vid tillfällen, då ban sjunger bland bekanta i enskilda lag, lärer hafva håde kraft och expression i sitt föredrag. Vi bafva i sådan händelse allt skäl att hoppas, det ir Strandberg med allvarlig vilja och föresats! samt till:äcklig öfning skall kunna öfvervinna de svårigheter, som ru stäcka hans framgång — vi tro detta så mycket heldre som han i alla fall sedan förra spelåret tillvunnit sig något mera ledighet och säkerhet i början af sin rol. Litel mera kurage tyckes således vara af nöden. Max är visserligen ganska olycklig, men likväl icke så olycklig och handfallen, som Hr Strandberg gör honom; det får icke finnas så mycken modlöshet och nedslagenhet i en jä5ares sorg. Skogens barn, naturens fosterson,. bär i sjelfva motgången upprätt bufvud, det. skall vara friskhet i sielfva denna smärta: den!: