Aftonbladet – 5 oktober 1841, sida 2

wa xBxrxr: ES — ww Du är ingen menniskan, utropade han i dödsångest, edu är en invånare från afgrunden, du är satan sjelf! Utan att vidare förlora några ord, lade: jag likbrunnens stentäcke igen öfver min fiendes hufvud och lemnade denna dödens skådeplats. Jag stannade ännu några dagar i klostret, för att öfvertyga mig att superiorn verkligen var död. Hans försvinnande tillskrefs tusen motsägande orsaker. Man sökte honom öfverallt, blott icke i hvalfvet, der han sof den eviga sömnen: Då han icke återvände, så förmodade man, att han hade anträdt en hemlig resa. Jag lät utsända mig på upptäckter, på det att mitt afläågsnande skulle ha någon grund och icke väcka misstankar. Ofördröjligen ilade jag till Palermo, och begaf mig genast till det kloster, uti hvilket Rosalie försmäktade. Mitt namn var bekant för abedissan; hon emottog mig med en utmärkelse, som jemnade alla svårigheter för mig. Det var knappt nödigt att Jag visade henne priorns återkallelse, mitt ord var henne nog. Jag sade mig vara utsänd ifrån Rosalies far, för att återföra henne till Agrigent. Arnnu samma dag utlemnades hon åt mig. Befriad från min fiende, i besittning af min älskarinna, var hela mitt sträfvande nu riktadt på, att lemna Sicilien, Ett skepp lig färdigt att afresa till Constantinopel, dit bade vi beslutit alt begifva Oss, Jag aflude min munkdrägt och vi lefde fördolda på en villa, väntande på skeppets afresa, som fördröjdes genom konträra vindar. Jag förteg superiorns död för Rosalie, för att icke förbittra befrielsens glädje för henne, Alt hon för den endast hade att tacka mig, gjorde henne så lycklig, alt intet offer syntes. henne nog stort att afplåna tacksambetens skuldImedlertid höll motvinden ut, och endast Rosalies kärlek förmådde stilla min otålighet och mina bekymmer. Vår villa var så aflägsen, att verldens buller icke trängde sig dit. i