Aftonbladet – 2 oktober 1841, sida 2

— Det var en kämpe, legd af Gippino, jat visste det nog. Mina fiender ha velat mörd: mig på min bröllopsdag; det var väl uttänkt Mina berrar, han den godheten och vänten mi; bär ett ögonblick, jag skall hemta min fru til er. . Han gick till sitt rum. Van Dyck och Palavicini sågo ett ögonblicl på hvarannan, utan att säga ett ord. —Tv godt råd, van Dyck! vill du höra det — Ja. — Gå härifrån. — Omöjligt. Hvad skulle grefven säga? — Hvad bryr du dig derom? — Han skulle hålla mig för galen. — Om en qvarttimma är du det verkligen. — Jag ötverlemnar mig åt mitt öde. — Men tänk på att du är sårad, att du me din hand ej kan styra penseln. — Jag skall måla med den venstra handen. — Du är blek, du lider, ditt bröst är be klämdt, du skall duka under vid ditt arbete. — Desto bättre. Dörren öppnades och grefvinnan trädde in... Man hade kunnat säga, att hon med strålarn af sin bländande skönhet upplyste galleriet. Pal lavicini sjelf återhöll ett utrop af beundran, sor var nära att undfalla bonom: ty aldrig hade ha sett henne så skön. Hon bar en klädning svart, genomvirkadt siden, hennes armar och sku! dror voro blottade, och tyget lät deras hvilh på ett underbart sätt framstå. Hon helsade d begge främmande med ett himmelsk leende, vänd sig till van Dyck och sade med oförlikneligt bebag — Jag är til! er tjenst, min herre; det ä mig en ära alt få sitta för er.