Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 3

då deremot under flera mina efterträdare rymningar ur samma häkte nästan hört till ordningen för dagen; och vid de två eller tre gånger, anmärkningar emot mig ägt rum, ha dessa varit af den mest obetydliga beskaffenhet, såsom Kongl. Hofrätten kan se af de påminnelser jag afgaf vid Hr Fogatens förklaring i anledning af min första besvärsskrift i målet. Derföre har ock aldrig någon den ringaste ansvarspåföljd i och för dessa anmärkningar ifrågakommit, hvilket tyckes tydligen lägga i dagen huru föga värde de äro att nu framdragas. Men det är sannt, att Hr Fogaten bar att fästa sig vid en mig ådömd bestraffning af två månaders löneförlust, det enda ansvar jag varit underkastad innan Hr Fogaten, natten till den märkvärdiga dagen i dag för tre år sedan, under våld och grofva utlåtelser mot mig och min hustru, förkunnade mig sitt ett par dagar derefter i verket satta beslut att beröfva mig tjensten. Vid denna bestraffning — den af lönens indragning — är dock någonting serskildt att observera. Den står nemligen i oskiljaktigt samband med sjelfva afsättningsåtgärden, är, att jag så må säga, första uppenbarelsen af det qväsningsbegär, som i denna utbröt med full låga. Det var likaledes med afseende på Hr Assessor Crusenstolpe man gaf mig herörde tillrättavisning, och det för att, som det hette, — en soffa fanns innestående i Hr Assessorens fängelserum vid hans ankomst till häktet och, då Hr Assessoren förklarade sig icke vilja den begagna, vållade ett ögonblicks uppehåll med hans inlåtandei rummet. Rätta anledningen till mitt bestroffande i detta fall var imedlertid någon helt annan, på sätt jag äfven antydt, och derföre torde en hvar, som vill genomskåda Hr Fogaten i hänseende till hans månhet om ordningen i Stadshushäktet en viss tid af sommaren 1838, klarligen skönja, att ifrågavarande vedermäle af Hr Fogatens missbelåtenhet med min person icke vittnar om något sådant fel, att det kan tagas i beräkning vid bedömandet af mitt uppförande. För öfrigt synes det mig, som Hr Fogatens förklarande, att jag städse visat mig försumlig, äfven i fall det vore på sanning grundadt, icke har något det ringaste inflytande på tvisteimnet. Detta upplöser sig i den blotta frågan, huruvida Hr Fogaten handlat i enlighet med lag och rätt, då han i och för de oftanämnda ordresna rörande Hr Assessor Crusenstolpe, skiljde mig från min fångvaktmästarebefattning. Hvad som går utom denna begränsning hörer ej till saken, utan måste, vid dess pröfning, derifrån afskiljas, så vida ej andra rättegångsformer skola följas vid närvarande tillfålle än de som eljest gälla vid Svenska domstolar. — — — — fedan Apelholm vidare uti sin besvärsskrift upptagit och vederlagt den förmodade invändningen, att han skulle kunna godtyckligt skiljas från sin tjenst, emedan han endast hade konstitutorial och icke fullmakt derpå, kommer han slutligen till sina ansvarspåståenden mot Fogaten Schoultz, och yrkar, under åberopande af 4 Kap. 12 B. B., att då Hr S. handling att skilja honom (Apelholm) från sin befattning röjde en otvetydig hämndlystnad och åtrå att tillskynda skada och förderf,, Hr S. målte förklaras sitt embete förlustig, utan att den vidare kunna återfå, samt derjemte tillförbindas, att ersätta Apelholms lidande och förlust med en summa, motsvarande löninkomsterna vid fångvaktmästaresysslan under den tid Apelholm varit skiljd från sin tjenst. ER — Läsaren torde erinra sig en expose i aftonbladet för den 44 sistl. Augusti angående en efterräkningsfråga om det Filenska arfvet, väckt af arfvingarne efter en Jonas Lambert från Umeå, som skall varit rätte egaren af den förmögenhet, hvilken sedermera fallit efter Paul: Filen från Demerary, och att nämnde Filen endast i följd af ett oförmodadt dödsfall kommit i besittning af en annan tillhörig egendom, hvilken blifv:t anförtrodd åt honom i egenskap af förvaltare. Uti Westeroch Norrbottens läns tidning förekomma i anledning häraf nigra reflexioner, som synas oss ganska välgrundade och påkalla någon upplysning. Om man, säger författaren, åt beskaffenheten af denna vigtiga och intressanta fråga lånar någon uppmärksamhet, så finner man snart, att det intrasslade deri lättare står att reda, än att af det utredda sedan finna något väsendtligt resultat. Vi antaga de här ofvan gjorda uppgifter såsom sanna facta, tjevande till premisser, och då var Jonas Filen ingenting annat än ett ombud åt Lambertska arfvingarnes ombud, eller åt Huss. Vid denne Jonas Filens död lärer man hos Engelska regeringen tagit för gifvet, att den såsom anförtrodt gods af honom innehafda egendom honom ock verkligen tillhört, utan att vidare efterforska åtkomsten, hvadan tilläfventyrs arfsmedel-insättningarne i Holländska och Engelska bankerna skett i det Jonas Filenska sterbhusets namn. Så lära sakerna stått, då arfstillgången gjordes Svenska regeringen kunnig, och hvarföre Jonas Fir!ns ende broder, numera äfven aflidne Kommersrådet Filen, kunde göra anspråk derpå såsom ensam arftagare, sedan han som sådan sig behörigen legitimerat. Nu blefvo för arfsmedlens intagande 4 af rikets högsta embetsmän af Regeringen utsedde till bemälde arftagares, om icke förmyndare, åtminstone sakförvaltare, hvarll o— YTTERLIGARE FÖRSÖK ATT INTRÄNGA I BUC