Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 2

bota ännu; under det att andra betrakta den såsom den äldsta, mest ihärdiga och oafbrutna företeelse i verldshistorien. Hvart heldst vi skåda oss omkring, varseblifva vi i hela den kristna verlden samma omhvälfning. cOfverallt har man sett hvarje händelse i folkens lif syfta till folkväldets förmån. Alla menniskor hafva medverkat dertill; de, som åsyftat det, och de, som icke tänkt derpå; de, som kämpat derför och deremot. Alla hafva om hvarandra drifvits åt samma håll och arbetat gemensamt, somliga emot sin vilja, andra utan sitt vetande; blinda redskap i Allmaktens hand .... aJemnlikhetens oafbrutna utveckling visar sig alltså som en försynens skickelse, och har de kännemärken, som äro gemensame för en sådan. Den är allmänlig: den är fortfarande: den undgår oupphörligt de menskliga försöken att tillbakahålla den: alla händelser, likasom alla menniskor, tjena den. aVore det klokt att tro, en samhällsrörelse af så långväga härkomst kunna hejdas genom någon isolerad generations ansträngningar? .... aDet gifves ett land, hvarest den stora, sociala rörelse, hvarom jag talar, tycks hafva nära nog uppnått sitt mål. Den har hunnit dit på ett lätt och enkelt sätt, eller rättare: detta land kan sägas ega resultaterna af den stora demokratiska hvälfning, som föregår hos oss, utan att det har lidit någon omstörtning i sina inre förhållanden. aDe nybyggare, som med början af 4600:talet bosatte sig i Nordamerika, lösgjorde på sätt och vis folkväldets princip ifrån de andra principer, med hvilka den hade att strida inom Europas gamla samfund, och förflyttade den, enstaka, på nya verldens kust. Der fick den tillväxa ostörd och, fortgående under sedernas skydd, utveckla sig fredligt i lagliga former. Det synes mig otvifvelaktigt, alt Europas invånare skola förr eller sednare komma till nästan samma jemnlikhet i samhällsställning, som Nordamerikanerna. Deraf drager jag likväl ej den slutsatsen, att vi nödvändigt måste komma till samma mål, som de. Jag är långtifrån att anse dem hafva träffat den enda samhällsform, som folkväldet kan antaga; men det är nog att det alstrande ursprungsfactum är detsamma i Europa som der, för att gifva åt kännedomen af hvad det frambragt ett för oss omätligt intresse. Om vi ej irra oss mycket, så var Tocqueville den bland alla Europeiska författare, som allraförst fästade den gamla verldens uppmärksamhet på folkväldets uråldrighet i Nordamerika. Alla andra synas hafva trott, att det uppkom först vid Förenta Staternas emancipation under Engelska väldet. Urkunderna om dess stiftelse visa likväl, att det fanns der långt förut, och innan Engelska regeringen ditsände några makthafvande, att å dess vägnar ställa sig i spetsen för det dittills sig sjelf styrande folket. Nordamerikanska revolutionen var endast domslutet i den nära två sekler gamla tvisten emellan folkväldet, som ville bibehålla sig oförändradt iursprungligt skick, och Engelska regeringen, som ville styra Nordamerikanerna allt mer och mer godtyckligt. Det är imedlertid blott i de stater, som utgjorde det så kallade Nya England, som folkstyrelsen ägt denna ursprungliga häfd; men från dem här typen småningom hemtats för alla de öfriga. Dessa urstaters grundläggare, Puritanerna, förde folkväldet med sig dit. Dess ursprungsform var ej annat än den kristna församlingens; det var en kommunals:yrelse, enligt hvilken hvar kommun eller socken utgjorde en liten serskild stat, i stort och smått skötande sina enskilda angelägenheter, och endast deltagande med de öfriga socknarnes i sådana öfverläggningar, som för dem alla ägde gemensamma föremål. Märkvärdigt nog har folkväldet i denna enkla och ursprungliga form bibehållit sig ända tills nu, och fortfar att i den utöfva sin mest vidtomfattande makt. Föreningarne af stora socknar till ett distrikt, eller som det i Nordamerika heter med ett från England lånadt namn — ett grefskap — är en ytterligare utveckling af samma urbild, hvarvid representanter uppträda i stället för socknemännen i massa; med vidsträcktare område naturligtvis för myndighetens utöfning, men vida mindre antal föremål derför. Föreningen af flera distrikter, eller så kallade grefskap, till en stat, är en ytterligare utveckling af samma urbild, med en makt, som omfattar jemförelsevis ännu mindre föremål och likaså noggrannt begränsad. Föreningen af samtliga staterna utgör slutligen det stora statsförbundet, som emancipationen framkallade, nödvändig för att representera dem alla såsom ett gemensamt belt inför verldens öfriga sambällen, men hvars befattning, MENSEN NNE SARAS