Aftonbladet – 1 oktober 1841, sida 2

till följd deraf antingen de orimligaste misstag, eller nödgades i de oftast vigtigaste omständigheter taga ledning och ställa sig i beroende af klasser, som det annars icke tillerkänt någon politisk myndighet, t. ex. presterna. I Nordamerika träffas ej dylika hinder. Foikväldet inskränkes ej der genom någon absolutism, ett der alldeles okändt fenomen, och ej heller af någon adel eller något prestvälde, hvilkas uppkomst der är otänkbar, till följd af seder såväl som lagar. För folkbildningens politiska tillräcklighet ansvara åter ett efter behofvet afpassadt antal offentliga undervisningsanstalter, om hvilkas tillvext med folkmängden och ändamiålsenliga begagnande, lagar och häfdvunna bruk likaledes draga gemensam försorg. Afven i Nordamerika gifves imedlertid ett undantag från folkväldet, som vi ej böra förneka: negrernas slafveri inom de södra staterna af unionen. I dessa stater äger man till någon del en bild af de antika fristaterna, hvilka allesammans voro behäftade med samma politiska förbannelse, ehuru i om möjligt värre form, emedan slafvarne i de sistnämnde voro af samma menniskorace; hvaremot man vet, att minga sätta i fråga, om icke negrerna tillhöra en i moraliskt och intellektuellt hänseende bestämdt lägre. Möjligen är del likväl berrarnes, d. v. s. de hvites egoism, som egentligen uppkastat denna fråga. Mellan medborgarne i Nordamerikas slafegande stater och medborgarne i de antika republikerna, har väl denna likhet i samhällsställning alstrat mycken likhet i lynne och seder; men längre sträcker sig dock icke öfverensstämmelsen. Oberäknadt slafveriet, funnos nemligen i de antika fristaterna åtskilliga andra skilnader i politiska rättigheter; t. ex. emellan evpatrider, patricier, geomorer, riddare, m. m., eller hvad vi kalla adel, å ena sidan, och demiurger, plebejer, 0. s. v. eller ofrälse å den andra: skilnader, hvartill inga spår kunna upptäckas i de Nordamerikanska slafstaterna. fvanem negrerna, dem fördomen betraktar mindre som menniskor, än som ett med talförmåga begåfvadt apslägte, äro alla andra invånare fullkomligt lika i politiskt afseende. Med undantag af negerslafveriet, kan alltså hvarje del af Nordamerikanska statsförbundet ställas helt och hållet på samma linia, och hvad som gäller om konstitutionen i de slaffria staterna, gäller äfven derom i de slafegande. Jemnlikhet inför lagen är i dem alla den mest utmärkande samhällsegenheten, och den som företrädesvis fäster den nykomne Europeens uppmärksamhet. Tocqueville har naturligtvis icke heller kunnat förbise detta politiska karaktersdrag; han har tvärtom deri träffat sjelfva förklaringsgrunden till demokratiens inflytande, och från den gjort sina, från den europeiska verlden mest vigtiga slutsatser. Han: ord torde jäfvas mindre lätt än andras, som icke sjelfva egt hans tillfälle att betrakta folkväldet på lika nära håll; vi skola derföre här begagna några utdrag af hans framställning derom. aBland de föremål, säger han, csom under mitt vistande i Förenta Staterna fästat min uppmärksamhet, har ingenting väckt den lifligare, än Jjemlikheten i samhällsställning. Jag upptäckte snart det förvånande inflytande, som detta primitiva factum utöfvar på samhällets fortskridande; det ger åt samfundsanden en egen riktning och ett eget skick åt lagstiftningen ; åt de styrande vissa nya grundsatser och åt de styrda vissa egna vanor. aInnan kort fann jag, att detta factum sträckte sin verkan långt utom lagarnas och de politiska sedvanornas område, och att det utöfvar icke mindre välde öfver samfundsförhållandet än lagarna: det danar tänkesätt, alstrar tycken, åstadkommer bruk och förändrar hvad det ej frambringar. I mån som jag granskade det nordamerikanska samfundsförhållandet, fann jag, mer och mer tydligt, i medborgarnes jemnlika samhällsställning det ursprungsfactum, från hvilket alla serskilda facta härflyta, och jag återsåg det beständigt, såsom den slutpunkt, på hvilken alla mina iakttagelser hänvisade. aJag vände nu min blick tillbaka på den gamla verlden, och det föreföll mig, som om jag der kunde urskilja någonting beslägtad med det skådespel, jag varseblef i den nya. Jag märkte, att jemnlikhet i samhällsställning äfven der utbildar sig dagligen, och att samma folkvälde, som odeladt herrskar i Nordamerika, hastigt nalkas sin utveckling i Europa. aDet var då, jag fattade första ideen till mitt arbete. En stor demokratisk rörelse eger rum i vår egen verldsdel. Alla kunna varseblifva den; men alla bedöma den icke på samma sätt. Somliga anse den för någonting nytt och tro, att den allenast är ett sjukdomssymptom. som man hoppas kunna