Aftonbladet – 29 september 1841, sida 3

ningar, som åstadkommo: skratt emellanåt i de lilla fembladiga blömbuketten. — Cajsah sad gamla hennes nåd till en lunsig piga, som inba kaffet, gå upp och bed kaptenen och unga hen nes nåd komma ned, och gå sedan ned iflygel och väck löjtnänt Axel; jag skall ha äran säga, fortfor hon; vändande sig till oss, att min soi Axel varit ute på jagt och var så trött, att haj lagt sig att hvila middag en-smula.n Nu. steg en ganska vaeker flicka in i rummet ledande ett barn. Jag tog för afgjordt, att hor var den yngsta al de många kusinerna, ste derföre upp och gjorde en så artig komplimang jag kunde. Gamla hennes nåd spände ett pa förskräckliga ögon på mig, flickan rodnade oci neg. — Jaså, är du der Thilda, du kan gå u i trädgården med lilla fröken; nå, bör du inte? — Flickan gick — det var barnpigan. Jag had: misstagit mig mellan en fröken och en piga, de var ett stort fel, men det är också icke så e gentligen min skull, ty hvarföre har icke vå herre gifvit fröknar något slags spatentmärke som gjorde dem igenkänbara från simpelt oc! opatenteradt folk. Arfiligbeten, från den kung liga !och ända ned till den simpla adelsmannen kommer af Gudi och borde således, efter all analogier, hafva något yttre kännemärke; mei så är det imedlertid ieke. Gumman Ruttenstubbe lät mig så der märk bart oförmärkt förstå, hvilket crimen lese ja begått, i det hon sade: Den der fliekan är jus ett sjäp och dertill en stadsdam, som vill för sig an och kläda sig liksom hon vore komme af folk; hvad tycks, när Victoria sjunger. någo af de nyare sångerne af den der Lindblad ec