Aftonbladet – 29 september 1841, sida 3

-bevisen för kristendomens sanning, för dess urspru! 1 lifrån Guds son o. s. v. äro ringa, i jemförelse m 1Idet faktum, att kristendomen i denna stund tefvy 1 lbos millioner såsom deras högsta vetande, och d gäller att uttala detta vetande. t! Om derföre ifrågavarande skrift på Kritisk väg -lex. i afseende å Jesu uppståndelse visar, att dent tlieke utan motsägelse kan förstås sinnligt, att berä -Itelserna derom åro: alltför stridiga, för att något b visa 0. s. V., samt att det vissa i saken endast . I berättarenas öfvertygelse om Jesu uppståndelse oc odödlighet, så återstår ännu den vida vigtigare fr gan: hvad böra vi tro om Jesu uppståndelse ifrå de döda och, i sammanhang dermed, om själens dödlighet öfverhufvud.: Denna positiva sida harä Tven Strauss i sin Leben Jesup endast kort kunn Tberöra, hvarföre den uti den ifrågavarande skrifte äfverledes framträder i den blotta. försäkran, a Kristus-endast, då han till sin gudomliga natur up; fattas såsom — mersklighelen är den inennisk blifna Guden, undergörare, odöende, uppståend mot himmelen farånde (sg sedn. del. p. 280)0. 5. Denna åsigt af såken må nu vara sann eller falsk; me icke kan den kallas ett förnekande af uppståndelse eller af de symboliska böckernas stadganden deron Detta exempel må tjena till att visa förbålland mellan den historiska vissheten och idgns sannin Den historiska bevisningen bjuder endast sanmnolil het och blir subjektiv visshet genom åhörarens föl troende till berättaren, men endast idn har objel tiv sanning och gör sig genom förnuftets makt gä lande. Vi hafva ofvan talat om hvad Strauss föl står med det mythiska i kristna traditionen i ar seende till dess ursprung. Här kunna vi inse de betydelse detta bar för oss, för vår tid. För oss icke fråga om den historiska vissheten, utan om dt historiskt öfverlemnades obtjektiva sanning. T kristendomen är mera än en blott historia; den ä en i hvarje nu lika lefvande lika närvarande san ning. Denna sanning hafva äfven de symbolisk höckerna velat uttrycka. Hvad vi anfört, är kort. Men vi hoppas de varit tillräckligt, för att visa, detingen jury me godt samvete kan fälla en författare, för det ha skulle förnekat den rena evangeliska läran, d hans skrift hvarken omedelbart, i klara ord, el ler medelbart genom att förneka kristendomen innehåller denna förnekelse. Mycket mindre ka en skrift, hvars ämne utgör Jesu lefverne, ocIl som om Kristus erkänner allt, det de symbo liska böckerna innehålla, anses fördömlig, eme dan den i andra ord uttalar och inför förnufte rättfärdigar detta innehåll, ehuru den tillika vi sar, att den förnuftiga insigten är fastare än de historiska vissheten. Vi anse det öfverflödigt, att ännu en gån; erinra om den tolerans för olika tänkande, ti dens bildning fordrar, och som hittills öfvats Svea land. Skrifter, framställande hvilken kyr kas lära som heldst, såsom den erda, sanna och hvilka således medelbart förneka den Lu therska lärans sanning, säljas och läsas öppet Likaså teologier af alla färger inom protestan tiska kyrkan; Wegschneiders dogmatik i bred med Almqvists — Voltaires skrifter hafva e varit mera förföljda, än ,Thomas a Kempis. Sve denborgare och Judar sprida här opåtaldt sin läror genom tryck. Och nu skulle en evange lisk teologs arbeten fällas, emedan öförrnultet oci trögheten lånat sina röster åt kanske ett poli tiskt partisinne till deras förkättrande! Det fri: Sverge skulle visa sig mera Jjusskyggt, än de absoluta Preussen! Vi tro ej att så skall ske Hvad vore också dermed vunnit? En förbjuder frukt retar så mycket mera, och hvad nu lofvai att öfvergå till ett fruktbärande, öppet utbyte af åsigter öfver lifvets vigtigaste angelägenheter skulle, i sådan händelse, förvandla sig till, er hemlig sekterism, som, ju -mera den trängde: i mörkret, skulle utbilda sig desto ensidigare. Hvad har man af bokens friande att frukta! Intet. De som äga en fast tro på det historiskt öfverlemnade skola förakta hvarje försök ati rubba den. Eller har den tro något värde som för att bevaras måste skyddas inom lås och galler ? De åter, som ej blindt kunna tro, utan gerna unna förnuftet öppen talan, skola åtminstone lära inse möjligheten att komma till förnuftig öfvertygelse. De skola derigenom hindras från att tillfalla den stera klassen af liknöjda, som tvertom sjelf skall väckas ur sin dvala och i omsorgen för ett högre lifs angelägenheter aflägga den egoism, i hvilken det oafbrutna bestyret om det lekamligas trefnad beprafvit dem, och öfver hvilken man hittills klasat såsom öfver tidens mest framstående onda.x I sammanhadg med ofvanstiende, torde nu äfven böra nämnas, hvad vi bäromdagen icke bestämdt kände och således ej kunde med visshet påstå, att, emligt hvad vi tillförlitligt inkhemtat, ir Svenska Biets uppgift, att Strausss arbete skulle vara förbjudet i Preussen, en dikt, hopsmidd, för att förvilla opinionen härstädes, lika väl som uppgiften om förbudet i England, hvars osanning vi redan visat. j infar Am ÅActadlamrmrn: cl ratt emallanat i; den