Aftonbladet – 28 september 1841, sida 3

tenskaplige teologen till pröfningens underhjelpande eger äro af lika vigt för den olärde. Man säser: det är den sednare omöjligt att förskaffa sig den förres kunskaper. Detta kan rimligen ej nekas; men det är just teologens embete, att för den olärja latta tillträdet till deras inhemtande. Eller hvartill skulle eljest teologien tjena? Såsom anfördt äro naturvetenskapernas resultater, äfven lösryckta från sina principer, användbara för den stora mängder, och denna öfvertygar sig med sina gna ögon lätt om deras sanning. Men de spekulaiva vetenskaperna och med dem teologien hafva allt sitt värde genom sitt systematiska sammanhang och senom den förnuftiga insigt, de förmå att tillväga ringa. För hvem är nu denna insigt? För delärla sjelfva? Deras åsigter af stat och kyrka borde således förblifva en hemlighet för hela verlden, utom lem sjelfva? De kunde genom dem opåtaldt stå utom stat och kyrka) och deremot kyrkans sanna nedlemmar vara utan alb förnuftig insigt? TI sanning. sådana åsigter visa ett förakt för vetenskapen eh menskligheten, som endast kan förklsras genom len yttersta tanklöshet. -Tvertom förtjenar ingen eologi detta namn om den ej gör anspråk uppå att kyrkan göra sig gällande, lika så litet som en åigt af staten, hvilken icke vill se sig i dennas in: stitutioner förverkligad, vore ett drömmens foster, ett nonsens, som väl aldrig borde usurpera veten;kapens namn. Att för stunden i Sverige likasom i Tyskland ett stort svalg finnes emellan den vetenskapliga teolovien och folktron, äro vi de första att tillstå. I Tyskland har detta sin rot uti samhällsförfattningen, som drifvit dess lärde från verkligheten in i abstrakionernas verld. Der hafva derföre systemer och åigter uppstått och begrafvits, utan att de visat sig verksamma utom de lärdas salar. Men allt har sin id, och i närvarande stund börjar derstädes vetenskapen, att göra sina anspråk på verklighet kännvara, äfvensom å andra sidan folktron, som funnit ig utan stöd, tvingat veterskapen ifrån hörsalarna it i lifvet. Vi äro sanguiniske nog att deraf hopJas en generation icke blott för kyrkan, som närnast står i fråga, utan äfven för Tysklands samhällsörfattning och den Tyska vetenskapen, som då den runnit detta mål skall upphänga sin närvarande ustrning i bredd med skolastikens. I Sverige har nan med allt för litet deltagande följt utvecktingen Tyskland, af hvilken framtiden för vetenskap så väl som kyrka hos oss likväl eundvikligen är beronde. Andra samhällsförhållanden skulle här tillåtit vetenskapsmannen en mera fruktbärande verksamhet, men sådant har icke skett. Hvarken har man sörjt för en ändamålsenlig prestbildning — ty hvem, som känner förhållandet, kan påstå, att Sveriges yngre presterskap ifrån Universitetet medfört nåson religiös öfvertygelse. Ej heller hafva de, hvilka sådant legat, genom utgifna skrifter sökt leda mängden. Teologien har ej mindre än philosophien legat i lräde. Ehuru den utbredda pietismen visat, att mänglen i det närvarande tillståndet inom kyrkan icke inner sin belåtenhet, har man ansett allt med likgiltiga ögon. Nu manar stunden till verksamhet, och man öfverlåter den åt advokatfiskalen. Med hvad hopp om framgång? detta skola vi söka utreJa i nästa artikel ) Så yttrar sig en författare i Sv. Biet N:o 247, 3 sp.