Aftonbladet – 27 september 1841, sida 4

oim är en vaälgzand och attad man, och Tyskens oförsigtighet, ehuru oafsigtlig, väckte mycken harm hos alla närvarande. ÄMNEN. SJUKDOMSHISTORIER. Eit evrfarenhetens ord efter fura års försök. Skrifvet i Österrike i Januari 1839. För den rädde och den fattige vare detta till trös skrifvet. För fyra år sedan, då jag ! Augusti må nad, en varm sommardag, satt i mitt kansli. med er sidenfodrad merinomössa på hufvudet, kring halsen jemte den höga kravaten, ännu en fianellsbinda, er natttröja af flanell närmast kroppen, fönsterna vä tillslutne, att intet drag skulle träffa kroppen, fö! öfrigt behäftad med svindel och svallning i blodet inträdde den för mig oförgätlige appellationsrådet Hi v. P. Det första han gjorde var, att skälla oct skratta ut mig för min utstyrsel, derefter gick har till sitt arbete. Detta var icke förr slutadt, än har begynte den gamla visan. Hos mig kom blodet rörelse och jag sade honom, redan förbittrad öfvei hans begabberi, att det vore för den friske en lät: sak att håna den sjuke men han påstod, att der sjuke, som ej ville skaffa sig helsa, ej vore bättre värd, kallade mig Tent ut en narr, som ej visste skaffa sig hjelp, och kom slutligen fram dermed, at! jag skulle behardla mig med kallt vatten. Jag starrbligade på mannen så lång han var ock tänkte, att de antingen ej med honom stod rätt till, eller att han ville taga lifvet af mig. Mer än tio års tid hadt jag aldrig druckit annat vatten, än sådant, som längre: tid stått intaget, ända från min barndom endast tagit varma bad. Mitt tillstånd var hämorrhoidalplågor, rheumatism, halssjuka, katharrh dessa krämpor vexlade oafbrutet, och nu skul!e jag dessutem bruka kallt vatten! O, du narraktiga verld! — en kylig Juft var för mig dödligt farlig Jag kunde aldrig vara utan piller, visicaturafföring och iglar, och de herrliga, bittra magdroöpparna, efter hvilka jag alltid efter 48 timmar fick öppning. äfven dem skulle jag öfyergifva. Han var snart sin kos och mitt onda förvärrade sig, alla medel ville ingenting uträtta. Händelsevis läste jag Fabricius och Oertel annonserade i en tidning. Välan, läse vi en af dessa narrar, tänkte jag vid mig sjelf. En min vän, som jag skriftligen bad låta en af dem komma mig tillhanda, skickade mig begge två. Jag grälade på honom för de par Groschens skull, men läste likväl. Oertel föreföll mig i början alldeles som en Bajazzo på en krog — jag kastade bort storprataren. Fabricii försigtiga, betänksamma väsende anstod mig bättre, jag läste, läste om igen, tog åter fram äfven den föraktade Oertel och var nu mildare stämd mot honom — en sådan man måtte väl icke stä!la sig på oförskämdhetens skampåle! — hans citater kunna väl icke vara nedriga lögner. Men kallt, kallt och vatten! Jag vet icke, om nu tankan härpå eller min rysning derför skaffade mig dugtig hufvudvärk, med ett ord, jag fick en sådan, och nu, i brådskan, i stället att skicka efter iglar eller vesikatoirer, slog jag mig ner på kallt vatten, öste öfverhufvudet på mig 2—3 gånger dugtiet. Mitt, i evighet af kyla besvärade bufvud blef varmt, all smärta var berta. I morgon kommer den nog igen, tänkte jag vid mig sjelf — hon kom ej — men i öfvermorgon? Derför företog jag tidigt som preservativ en tvättning om hufvudet och hvilket under, glömde att derefter sätta på mig min merinomössa och gick utan den upp i kansliet, och satt från klockan 8 på morgonen ända till middagen i droget vid öppet fönster, utan att känna saknad. Hvilken förskräckelse, när jag vill salutera en inkommande prest, och fåfängt griper åt hufvudet efter mössan! Jag var blek och löpte i ögonblicket omkring, påsatte i hast en sådan, men inom en timma var den mig redan besvärlig, jag måste lägga of henne — från den tiden kom ingen mössa vidare på mitt hufvud. Alltså är kallt vatten helsosamt för hufvudet! Kanske för balsen också? Åter några dagars försök — och flanellstycket försvann från halsen såsom besvärligt. Och bröstet? — äfven dermed var jag inom några dagar i ordning. Men magen? Det fordrade öfverläggning. Andtligen riskerade jag på lif och död. att kallt tvätta en tredjedel deraf, men genast torka! Och så kom jag om sex veckor ända ner till tån. Nu måste det också försökas invärtes, var mitt hjeltemodiga beslut; ty redan var min beklädnad förenklad ända till det lättsinniga och jag befann mig väl dervid. Från ett dagligt brak aftre qvarter vin, gick jag, genom förminskning efter hand, inom 4!, år ner ända till intet, och sedan 9, år dricker jag endast vid högtidligheter, för stt ej förneka Österrikarns natur, icke mer än en j:ngfru — och det med samma smak, som om jag to:r rhabarber. Mitt gradvis stegrade vattensuperi ck till 6 glas om dagen och det är den punkt, t:arvid jag sedan 2:, är stannat. Endast när jag !-nner mig Hamående, tillkommer ännu ett glas elle: ner. Till! nina första tvättningar användes knappt -: qvarter vatten ; sedermera kom jag allt högre vc: sedan 9 ir badar jag, från den 4 Mars till den : Oktober, ell stort kar, genval UMeiostlag 30 gånser så mycket, och det dacligen, uta: sade på väderleken. Rheumatismen försvann ino: 1 år allleles, hämorroiderna ända ner till anlage ifven så vindeln, förkylning vet jag icke mer uta, vid frysmunktens köld går jag barhalsad och bröstet har inen annan betäckning, än lintyget. Jag är vinteriden utan pelsverk, och till dagliga promenader, fven vid svår väderlek och hvilken köldgrad som eldst, klädd så enkelt som någonsin möjligt. Jag r frisk och glad, som jag förut på många, långa år ra FL gt RAP mA ar