Aftonbladet – 27 september 1841, sida 2

Reservantens kritik af Utskottets arbete vill jag icke söka vederlägga; en del kan vara på visst sätt grundadt. Men hvad jag måste hålla mig vid, är, att under denna kritik af uppslällningen ligger, såsom reservanten sjelf uttrycker, en stor chund begrafven,: han nyttjar denna pretext, för att motarbeta grunden. Det stora skälet, hvarpå oviljan mot förslaget bygges, är den förespeglingen, att representationsrätten skulle frångå allmogen och kastas i händerna på en massa backstugusittare, afskedade tjenstemän och dylika. Men om dessa äro så talrika i reservantens ort, att de utgöra en herskande pluralitet met den besuttna allmogen, så är dock förhållandet icke enabanda i öfriga delar af riket; och jag kan tryggt trösta reservanten dermed, att visst icke från andra orter skall komma någon samling af sådant löst folk. Snarare är att förmoda, att allmogen skall få en öfvervigt vid riksdagsmannavalen, hvilken just hos de öfriga Ståndena blifver ett hinder mot förslagets antagande; och det är besynnerligt, alt från andra håll, klandras detta förslag just derföre, att man tror motlsatsen mot reservanftens farhågor. År detta grundadt så förfalla ju, såsom såpbubblor, reservantens förespeglingar om Bondeståndets uteslutande från markegångssättningar, bankens styrelse o. s. v. Någonting tomare torde väl aidrig hafva varit förespegladt. Jag frågar allvarsamt: hvarföre sträfva vi förgäfves, såsom reservanten säger, att aflyfta allmogens oxera? Mån icke just derföre, att representationen är, sådan den är, d. v. s. att den stora folkmassan har inflytande endast på valen af en fjerdedel af ;Svenska folkets representanter ?, Det är denna inskränkning till blott en fjerdedel, som reservanten vill försvara. Dessutom får jag fråga, huru någon vill framstå och tala stora ord, om han vet nog litet för att påstå, att det vsr 4809 som Bondeståndet egentligen tillkämpade sig sjelfskrifvenhetsfördelar såsom stlånd. Reservantens kunskap om Brödrariket, är lika klen. Andre klaga just, att der är ett bonderegemente möjligt och har verkgen inträffat; och äfven sedan allmogen, som utgör den ofantliga pluraliteten af valmännen, begynt finna sig väl utaf att icke se på storthingsmannens stånd, enär valmännen alltid kunna kontrollera hans åtgärder, hafva verkliga bönder icke upphört att sitta i Storthinget, säkerligen till vida större antal än en fjerdedel. Bättre är att icke anföra exempel, än att anföra falska. I andras uppgifter kan finras lika mycket skryt och vanställning,, som i tidningsuppgilter, såsom man ser. Jag vill ej vara vidlyftig ech lemnar således alldeles å sido reservantens låtsade farhågor, att en dag Svenska allmogen skulle blifva slaf genom en representationsförändring, som, om man rätt betraktar saken, lade den egentliga valrättigheten i dess hand. An mindre vill jag yttra mig om den öma omtankan för Prestestindet. Man kan sätta stort värde på presten, utan att finna någonting nyttigt eller nödvändigt i ett politiskt preste-stånd; och detta är förhållandet med mig. Att detta stånd företrädesvis skyddat proletärklassen,, har jag icke kunnat märka. Reservanten erkänner det ,orimliga och bristfälliga i våra grundlagsformer; och så gör jag. Men just derföre vill jag hafva dem ändrade, då ban deremot på samma gru:d vill hafva dem bibehållna. Formerne äro visst i många ting, utom representationssättet, äfven orimliga och bristfälliga; men ingenting kan afbjelpas, så länge det onda icke är afbjelpt i denna del. Och några århundradens erfarenhet borde hafva lärt oss välsignelsen af detta stånds-väsende, som förlamar all kraft och frambringar just den tvedrägt, harm och missnöje,, som reservanten väntar af det nya förslaget. Detta förslags grund gillar jag, om än några bisaker deruti må vara mindre riktiga. Men äfven med dessa skulle det blifva omätligt bättre än det nu varande; och de ,enskilda intressen, hvilka reservanten befarar, kunna aldrig upphöra att göra sig gällande förr, än stånds-väsendet upphörer. En annan representation än stånd skulle t. ex. aldrig kunnat nu så bortkasta de genom öfverbeskattning sammanskrapade tillgångarne. Jag vill icke ens upprepa, hvad så ofta är bevisadt, att riksdagarne skulle blifva kortare och mindre dyra, i fall det orimliga och konstlade ståndsmachineriet icke funnes. Så lösa synas mig de grunder, hvarpå de bygga, som motarbeta representations-förändringen. Deras bemödanden hafva också fått det besynnerligaste slut, man kan tänka sig: denna riksdag har beslutat begära tillsättandet af en kommitt, som dock icke skall utses förr än det hvilande grundlagsförslaget är förkastadt; hvilket med andra ord vill säga, att denna riksdag fattat ett beslut, som icke kan gå i verkställighet, förrän under elier efter nästa riksdag. Då jag måste protestera mot ett så enfaldigt beslut, är jag glad, att detta stånd åtminstone icke är deruti delaktigt. Men denna fråga är icke den enda, hvari