BLANDADE ÄMNEN. — — — (Insändt.) HELSINGEN PÅ SLÄTTBYGDEN. Kom, 0 Nordan! kom — att gunga På min lyras veka gull — Om ditt högland vill jag sjunga, Minnesglad och andaktsfull. Blås ditt lif i döda orden! Låna mig din vinges kraft! Vittna, att det hem på jorden Ar det bästa, jag har haft. .. Hur du blixtrar underbara Adelsten på Sveas handl Lys i lågor! — jag vill svara: Hell dig! signe Gud ditt lard! Ej i mening, som vill gälla, Såg vår Herre öfver dig;) Ån gör du de dina sälla. Lefnadsglad du gjorde mig. Blott af jordens rika äring Föds ej menskan. Hennes mål Ar det eviga. Sin näring Har hon i hvar hög symbol. Men hur platt, hur bistert öde Denna vida trädestrakt! Månn ej fursten för de döde Hit sitt jordagods förlagt? Och hvad ängsligt enahanda Denna svettbesådda ban, Der sig tunga skördar blanda Till en ändlös ocean. Fanns der dock en Ran i vågen; Någon fara att bestå; Något stort för ungdomshågen, Värdt att pröfva krafter på. Något berg, som djerft sig hvälfde, Dit jag flög på högsta spets — Och en mö, som stod och skälfde Med en segerkrans tillreds. Men hur naket allt! — Mitt öga Skönjer knappt en ärlig tall — Hundraåra, himmelshöga Slå de rot vid Ljusnans svall. Djupa skog! Du dunkelgröna Pelarsal för ramfast kung! Din jag är. Du är min sköna, Evigt frisk och glad och ung. Hör derinne — hvilka toner! — Så det klingar blott i Nord — Det är fjellens amasoner, Som bevaka värnlös hjord. Känn hvad vällukt! — Blomsterkungen Lefver än i Bores famn, Upp mot polen, rikt bland ljungen Tolkas endast så hans namn ). Hur det brusar! — Ijusnan dansar, Som en sköldmö, bort till strid. Svanhvit barm och stålblått pansar Bär du än, som fordomtid. Trollen, enligt trogen saga, Ville ljusvåg grumla opp. — An min sångmö ser dig draga Mot de mörka makters tropp. Veka smycket, perleskruden Stungas högt mot klippans topp. Men i vassen ljuselfs-bruden Plockar dina perlor opp. Gerna unnadt. — Kämpaburen Går du leken, Trollen fly, — Sjelf en sångmö af naturen, Sjung din seger evigt ny! ) Linrea Borralis.