Aftonbladet – 25 september 1841, sida 3

Snart ärans höga stoder fällas, Och afunden, med bledig hand, Kan blott fördra dem när de ställas Till slut på grafvens mörka rand. Snart medgången sitt bloss kan sänka, Och makten störtas, ryktet dör, Menr-litet kärlek tröst kan skänka Långt bättre, och ej buller gör. För mig jag intet mera önskar An blott ditt leende, din röst, Och luft och blommor, träd som grönskar Och skuggar mina dagars höst. Jag vill, som gömmer mig så gerna Hur ödets sorg och fröjd förtros, Blott ha din blick, o, du min stjerna! Din andedrägt, o, du min ros! Uti ditt sköna öga strålar En himmelsk eld; min verld den är, Som allting skönt och herrligt målar; Jag söker endast kärlek der. Förgäfves uti drömmens ljusning Jag skaldens höga öden ser, Jag blott i dig, ser min förtjusning, Och ingen ting oss skiljer mer. I trots af deras höga sånger Och alla deras råd mot dig, Jag föredrager tusen gånger Den visa, som du sjöng för mig. Om än mitt rykte, som de säga, Till himlarne skall höja sig En hälft jag af mig sjelf vill ega, Som här på jorden älskar mig. Låt mig dig älska, fast jag talar Så allvarsamt och sorgsen var! Ack, just i sorgens skumma dalar, Der strålar kärlek dubbelt klar. Du engel, i hvars öga röjes En eld, som genom tårar ler, Min själ på dina vingar höjes, Och vid din fot mitt bjerta ber.