Aftonbladet – 25 september 1841, sida 2

cHvad säger Ni, Sennor!, ropade denne, aJag säger, att du, Juan Pasquale, från denna stund är Sevillas Primer Assistente, och att hvar och en är dig skyldig aktning och lydnad., Men, sade bergsbon, ytterst förvånad, amå Ers Höghet besinna, att jag dertill icke äger tillräckliga egenskaper. Du bar mer, än den kunskap som kan förvärfvasn, afbröt Konunngen; adu har de dygder, som Gud allena kan gifva., Men skola väl de stora vilja lyda mig, en ringa man ? Ja, vid min salighet! ropade Don Pedro, aty jag skall föregå dem med mitt exempel, jag, som likväl är den första bland Granderne. Jhören hvad jag säger, mine herrar: denne man är nu af mig beklädd med högsta domarevärdigheten; hvarje hufvud, som icke vill falla, må böja sig inför honom; sådan är min vilja. En djup tystnad rådde bland alla de närvarande, ty hvar och en visste att Don Pedro framför allt ville bli lydd. En page öfverlemnade nu till Pasquale en vasa eller domarestaf, under det en annan satte på honom den röda manteln med hermelins-fodret, tecknen till hans nya värdighet. cOch nu, mine herrar, går Ni in i nästa rum. Don Juan Pasquale skall snart följa Er dit, hvarefter J skolen ledsaga honom till regerings-palatset, der ban ifrån denna dag har sitt embets rum, och hvarest ingen som kallas, hören det väl, ingen, icke en gång jag, får underlåta att infinna sig. Gån nu., De närvarande gjorde en bugning till tecken af sin hörsamhet och aflägsnade sig och Juan Pasquale blef ensam med Konungen. aNup, sade Don Pedro och gick honom närmarep,, återstår det att tala om de beskyllningar du gjort Konungen.