Aftonbladet – 24 september 1841, sida 2

sa nog, hvilkas intresse en sådan falsk dager är. (Slutet följer.) a re NORSKA KOMMISSIONENS FÖR STRAFFANSTALTERNAS FÖRBÄTTRING UTLÅTANDE. År 4837 nedsattes i Norge en kommission, estående af General Wedell, Professor Holst, Exeditionssekreter Moiniehen, Plaeemajor Glad och Konduktör Grosch, för att utarbeta ett betänande, angående norska straffanstalternas förbätring. Detta åliggande har Kommissionen uppyllt uti en den 43 Juli innevarande år aflemnad Äberättelse om beskaffenheten af Norges straffanstalter och fångvård, samt betänkande och hemställan om en reform i båda delarne, efter fråmmande staters exempel. Denna berättelse, som tryck utgör 708 sidor och är åtföljd af 6 li.ografierade plancher, har i Norge funnit myeset bifall och af norska Morgenbladet blifvit ramställd i en resum, som fullkomligt synes rättfärdiga ett sådant bifall, och hvilken vi äfven följa i efterföljande öfversigt af Kommissionens uppgifter, åsigter och förslag. Deribland förekommer åtskilligt, som genom våra auktoriteters yttranden, och den bekanta boken, om straff och straffanstallers, redan blifvit inför svenska allmänheten diskuteradt; men ock myeket, som rör Norge enskildt, och äfven mycket, som våra svenska auktoriteter antingen alls ieke vidrört, eller ock framställt med det öfverflöd på ord och den underdåniga fruktan för röjandet af obehaglhga sanningar, som hos oss så ofta förekomma i utlåtanden till regeringen. Synnerligast framlyser den norska kommissionens öfvervägande allvar och uppriktighet i fråga om orsakerna till brottens och antalets af brottslingar tilltagande; dessa orsaker hafva aldrig af våra kommitteer och andra auktoriteter kunnat från någon högre uppfattning framställas, emedan den officiella uppgiften om landets och alla dess invånares astigande välstånd, måste af hvarje, med regeringens förtroende beklädd person antagas till en trosartikel, mot hvilken hvarken facta eller räsonnemang få gälla. Derföre har man sett våra kommitteer ete. söka orsaken till förökning af brotten i den omständigheten, att gemenskapen vid militären blifvit reducerade till välfrejdadt folk, i saknad af förbud mot fattiga personers giftermål, i för liten stränghet mot tjenstehjon, i tillåtelse för den mindre bemedlade att besitta jord eller hus, i bifallet till en och annan mindre bemedlad persons underdåniga anhållan, att få föda sig med eget arbete, m. fl. dylika skäl, som inför förståndet och erfarenheten synas högst besynnerliga, men emellan regeringen och dess rådfrågade underordnade gälla såsom klingande mynt. Visserligen har man någon gång gått litet längre och med stor varsamhet rört på den strängen, att förbudet mot ärligt arbete just icke kunde rikta dem, som behöfva arbeta, för att lefva; men sedan man märkt, att vederbörande ej mer vilja höra denna gamla visa, sedan näringstvångets loftalare framför andra kunnat påräkna audiens, har icke ens denna så påtagliga orsak kommit i betraktande. Så har icke den norska kommissionen förfarit; den har ändtligen officielt, med temlig tydlighet, uttalat, hvad fosterlandsvännerna så ofta bedt regeringen besinna, eller att orsakerna till brottens tilltagande böra sökas .förnämligast i det alltjemt ökade missförhållandet mellan de serskilda samhällsklassernas välstånd och bildning, samt i alla de hinder, lagstiftningen lagt mot upphäfvandet af detta missförhållande, bland hvilka näringstvånget icke är det minsta. På denna del af den norska kommissionens utlåtande hafva vi i synnerhet velat fästa läsarens uppmärksamhet. Första och största delen af detta utlåtande innehåller en beskrifning på Norges straffanstalter och straffarbeten från äldre till sednare tid samt en utförlig kriminalstatistik. Af denna statistik inhämtas, att förbrytarnes antal sedan 1814 varit i ett starkt och nästan oafbrutet tilltagande. Under åren 1844, 1825, 18355 och 1846 har antalet af fångar på fästningarne (slaverierne) och tukthusen stigit från 443, som det var 4844, till 839; 1363; 4840; således på 25 år nära fyrdublats.. Folkmängden utgjorde åren 48153, 1825 och 1833 följande tal, neml. 885,925; 4,054,348; 1,194,827, och efter samma progression bör den vid 4840 års slut bafva uppgått till 4,276,500: förhållandet emellan fångarnas antal och folkmängden kan således antagas som följer: 4843: en fånge på 1846 personer; 1825: en på 41265; 48335 en på 876 ech 1840 en på 694. 1 hänseende till olika kön förhöll sig fångI —————R—RE---— ——..,.—o—— V — AT a: a Inta det jaw ville sägan. csvarada Duo