Aftonbladet – 24 september 1841, sida 2

Ännu icke, nådig herre; men det tillkommer icke sådant folk som vi, att sätta oss till bords med så förnäma herrar som j ären. Vi skola passa upp på er, och sedan skola visjelfva äta. eVid San Jagol ropade Don Pedro, aså får det icke vara, min hedersman. Du och din hustru skola sitta till bords med oss och din son skall passa upp på oss, icke för det jag vill göra någon skilnad mellan på honom och oss, men emedan han är yngre, och det är den yngstes lott att betjena de äldre. Se så, Michael, jag gör dig till min munskänk och hofmästare, mottar du detta embete?n aJa, för i afton, nådig herre, svarade ynglingen, aemedan ni är vår gäst. aHuru? frågade Don Pedro, askulle du afslå en sådan plats hos någon förnäm herre, om den erbjöds dig? aDet skulle jag göra. Men hos någon mäktig furste ? cJag skulle ändå afslå den. Men hos komungen? eJag skulle äfven då afslå den.n cOch hvarföre ?, Emedan jag heldre vill vara den siste bland bergsboerna, än den förste bland betjeningen.n cFör knäfveln, mäster Pasquale,, sade konungen, i det han satte sig, cdu har en son, som är rasande nogräknad! Men jag bör så mycket mer vara honom förbunden, för det han just i dag afviker från sin böjelse. aDet är derfören, sade Pasquale, catt ni i dag är mer än en förnäm herre, mer än en furste, mer än sjelfve konungen., aHvad är jag då? frågade Don Pedro. Ni är vår gäst, svarade Pasquale med en bugning; ani är oss sänd af Gud, under det herrarne, furstarne och konungarne ..-eStundom äro sände af djefvulen, är det inte så? frågade Don Pedro, i det han lutade sig öfver stolkarmen och räckte sitt glas åt Michael.