Aftonbladet – 24 september 1841, sida 1

stjerna, upplysande ett litet hus, som tycktes tillhöra en landtman ; men mellan dem och detta hus hvälfde sig den skummande och hotande Guadalquivir. Må San Jago beskydda oss! ropade den yngste af vandrarne, jag fruktar, Fernando, att vi gått onyttiga fjät, uch att hvad som återstår för oss att göra är, att uppsöka någon grotta i berget, der vi kunna tillbringa natten. Hvarföre det, nådig herre ?, frågade hans kamrat. Emedan väl ingen annan än Caron vågar så här dags gifva sig ut på denna afgrundsflod, som pcäterre kallat Guadalquivir, men som de med mera skäl kunnat kalla Acheron. Kanhända bedrar ni er, Senno1; vi äro nu så nära detta hus, att man kan höra vår röst, och om vi lofva dem, som bebo det, en hederlig belöning och säga dem hvem ni är, så ... Vid Marias hvita händeri ropade Don Pedro, ty den unge blonde mannen var konungen af Castilien sjelf, akta dig väl, Fernando; der kunde vara någon anhängare af mina batarder till bröder, hvilken gerna gålfve mig grafvens fristad, för att al dem förtjena den lön de ej kunna erhålla af mig. Nej, vid din själs salighet, Fernando, intet ord om hvem jag är. Det är nog, nådig herre, svarade Fernando, med en åtbörd af lydnad och undergifvenhet. Så mycket mer som det vore onyttigt!, ropade Don Pedro, ty, Gud förlåte mig, ser jag icke der en båt, som lägger ut från stranden., Ni ser väl, Sennor, att ni illa bedömer menniskorna.n Det är emedan jag bedömer mängden efter dem, som omge mig, sade konungen leende, poch med några undantag måste jag tillstå, att de profstycken, jag erhållit, icke äro till slägtets fördel.n Antingen Fernando i djupet af silt bjerta var af konungens tanka eller han icke fann någon