Aftonbladet – 23 september 1841, sida 2

ningom. dottren från modren, fastän hon icke ipphörde att vara hennes dotter. De mäktige inna icke, att det är folket i massa de böra höja till sig, som de böra vårda och upplysa, de finna icke att hvarje blomma, som deras nygirighet, deras medlidande eller deras menniskokänsla rygker från dess ursprungliga ret, måste förtvina under deras främmande: hand. -De tro sig göra godt genom detta partiefa deltagande för menskligheten, men de skörda endast otack derför, ty deras gerning blef så sällan värd någon tacksägelse; de förderfva sina från vildmarken hemlade praktblommor, under det de öfriga stå der alldeles utan vård. Det tillhör den mäktige att ilska alla, men också låta alla blifva på den plats, dit Gud satt dem, och icke göra några små odlingsförsök. Gif hela ängen skugga och ljus, fäll ned dessa onyttiga buskar, som skymma för solen, tappa bort detta stillastående vatten, hvars kalla ångor frostbiter de späda skotten -— och j skolen få se, att hela ängen skall grönska, skall blomma och frodas. Sedan Anna varit en lekdocka för friherrinnan, som roade sig med att kläda henne grann, liksom barnen kläda sina dockor, och fann sig smickrad då man berömde det vackra barnet, emedan detta var ett indirekt erkännande af hennes nåds egen goda smak och förmåga att uppfostra, sedan detta varit förhållandet under barnåren, men Anna blifvit äldre och gått till nattvarden första gången, skulle hennes framtid bestämmas, och — hon blef kammarjungfru hos sin uppfostrerska. Torpardottren hade, oaktadt sin skönhet och den högre bildning hon erhållit, )ikväl fattigdomens kainsmärke qvar — och blef kammarjungfru. Några år derefter satt friherrionans enda son, löjtnant Axel von Milden, en vacker dag på sin kammare vid Drottninggatan, med bekymrad uppsyn läsande ett bref från inspektoren på O