Aftonbladet – 23 september 1841, sida 1

bakom öronen. Vore ni missnöjd, började friherrinnan, vändande sig till modren, com jag åtar mig lill Annas uppfostran och förde henne med mig till Odensborg? jag tycker om flickan, och ni har ändå barn nog. Modren såg på sin lilla med ett sorgligt småleende. Det är min lilla hjertunge, sade hon, amen om Gud så vill, så är det till barnets egen lycka, och derpå bör jag mera se än på min egen. Hennes Nåd viårdar henne ju som sitt eget barn; hvad säger du Pehr?) sade bon till mannen. Ah jo om Hennes Nåd vore så ged, vi veta just inte hvad vi hemma ska gifva våra barn att äta, och ingenting kunna vi lära dem; ske Guds vilja!, aJag skall) sade friherrinnan, såsom en öm mor draga försorg om det stackars barnet. Vill du följa med, lilla Anna? frågade hon flickan som stod och lekte med Hennes Nåds collierur, hvilket pickade och lefde så underligt. Flickan smålog: cåh ja Sällskapet gick tillbaka till den väntande vagnen; lilla Anna sprang glad och lätt före på den obanade stigen; hennes bara fötter ledo intet i jemförelse med friherrinnans och mamsell Grönqvists saffiansskor; snart stodo de på landsvägen. Den fattiga modren tog opp sitt barn i famnen och började gråta, tårarne fuktade flickans rosiga kinder; då sade hon, som hon plägade när medren var sorgsen: mor ska inte gråta, se Kill Anna är glad hon, och klappade modren; men dessa ord hade denna gång icke sin vanl:ga verkan; modren grät tyst, kyssande fl ckans hals och hviskande sin välsignelse öfver barnet. Friherrinnan och mamsellen sutto imedlertid väntande i vagnen. Det der afskedety, sade mam