Aftonbladet – 21 september 1841, sida 3

Utsträckningen i 47 S:n af föreskrilten om besigtning å socker lärer, såsom af det vid krossadt lumpeller Havanna-terres socker i taxe-förslaget gjorda tillägg samt andra till sockerhalten lika slag påkallad, böra i nåder godkännas. (Forts. följer.) LITTERATUR. Dante Alighieri, eller Friketens skald. Svenskt original af Albano. (Läsebiblioteket, 1840 —1841 års simling, häftet 44.) Det är en sorglig erfarenhet att konstlifvet numera icke är hvad det varit; fordom liknade det en åt rymden sträfvande ceder, kraftig att trotsa himmelens blixt, — men nu med få undantag, är det såsom en krypväxt, knappast användbar till bränsle. Om vi betrakte våra stora förebilder, ända från Homeros till Göthe, så se vi alltjemnt hos dem ett sträfvande att förena konsten och naturen, attsammansmälta det verkliga med dikten och göra dem lefvande hos hvarandra; betrakta vi återigen våra nuvarande arbetare i den estetiska vingården, så finna vi hos de flesta ett oupphörligt bemödande att emancipera konstverlden från den verkliga, hvilket är detsamma som att beröfva sina skapelser det naturliga lifvet. Den psevdonyme författaren till här ifrågavarande aromantiska tidstaflor, såsom han kallar dem, yttrar de citerade orden i ett litet förord, som han skickat framför sin berättelse, och jag har anfört dem för att från början angilva den ståndpunkt, från hvilken man måste bedöma hela arbetet. Han har velat framställa bilder af en konstnär, en skald, sådan han måste vara för att icke förfela sin mission, ingripande med inspirationens kraft i det offentliga lifvets gång, visande menskligheten förut dess väg genom historien, en fostrande Chiron för alla unga ideer, en manande röst i civilisationens afgörande strider. Han har velat utkasta en proklamation till våra egna poeter, att framför allt vara söner af sin tid, detta framåtskridandets, pånyttfödelsens sekel, i hvilket vi böre med klappande hjerta tacka ett lyckligt öde att vi blifvit födde, och hvilket de store andar, som i förflutna århundraden arbetat för sanningens, ljusets och emancipationens dyrbara intressen, skola, om de ur en annan verld skåda våra dagars verksamhet, afundas oss, hvilka ändtligen kunna hoppas att med ännu några ansträngningar till, låt vara till och med ännu några offer, likväl slutligen se ett belönande resultat af de långa dagsverkena, de mannafrestande fejderna, alla dessa ädla mödor, så ofta misskända ! — Författaren eger för en sådan uppmaning tyvärr en alltför verklig apråpå i våra litterära ställningar och förhållanden. Våra poeter af högre och lägre ordning hafva, der de icke öppet uttalat ordet emot tidens liberala och upplysta tendenser, — till följe af orsaker, dem det här blefve för vidlyftigt att omröra, och hvilka till en del ligga i vissa demoraliserande yttre förhållanden — alltid gerna åtminstone dragit sig från hvarje kinkigt dilemma genom en beqväm neutralitet, åberopande sig på den gamla ihåliga satsen, alt poesien är någonting alltför idealiskt, för att befatta sig med verldsliga saker, att sångmön lefver i en alldeles egen verld för sig, från hvilken hon icke kan nedstiga till verklighetens prosaiska rymder, utan att begå ett syndafall och sätta en fläck på sitt goda namn och rykte. Dessa herrar Apollosöner — och hvar en, som lyckats rimma ihop ett passabelt namnsdagsqväde, tror sig höra hit, — hafva vant sig att anse sig såsom ett slags till hälften himmelska väsen, hvilka af första politiska vindpust riskera att förkyla sig och få lungsot i sitt cklingande sångarbröst. Detta lif, som lefver omkring dem, vårda de sig knapt att ett ögonblick betrakta genom sitt slutna fönster; för dessa outtröttliga stråfvanden till spridande af upplysning bland massorna, till beredande i någon mån af en lyckligare lott åt armodets och försakelsens barn, till jemnande af fordna tiders stötande orättvisor och till erkännande af allmän menniskorätt; för dessa tidens alla högsinnade tendenser hafva de oftast ingen annan känsla, än ett nobelt förakt, och de inbilla sig helt naivt, att den minsta lilla versstump, de inom sferen af sin kammarqvafva och trånga verldsåskådning fabricerat, är tio resor mera värd än allt hvad filantropen och den politiska reformvännen kunna åstadkomma, , . Det här visserligen på aldra sista tiden äfven hos oss varsnats ett och annat symptom inom den litterära verlden af en bättre riktning, en sannare och sundare åsigt af poesiens ställning till den verld i hvilken vi lefva, och af dess