Aftonbladet – 20 september 1841, sida 2

rien slika barn leka bästs, och grefven skulle framdeles, lofvade han, erhålla Cecilias hand. Så stodo sakerna, då det unga paret en månad efter bilägret ändtligen rustade sig att lemna landet. Cecilia motsåg med ängslan den dag, som skulle skilja henne från den älskade. Att lefva utan honom var icke möjligt. Blodet spelade alltför Nfligt i hennes ådror, att endast hoppet om ett framtida återseende kunnat tillfredsställa henne. Hon ville njuta af det närvarande; hvad komma kunde visste ingen. Derföre uppsjorde hon en plan att ännu rätt länge få fort sätta sin samvaro med Joban. Härtill skulle förställning tjena, ehuru den annars var fjerran från hennes öppna sinne. Man sag henne nu alltmera sällan i dessa ensliga och förtroliga sam tal med grefven, hvilka väckt Eriks farhågor Den lätta otvungenhet de älskande visat hvarandra lemnade småningom rum, hos honom för en vördnadsfull hyllning, hos henne för en nästan högtidlig värdigbet, eller just dender minen af pdomkyrkan, såsom M:il Brehmer uttrycker sig. Ingen af syskonen misstänkte numera Cecilia för lättsinnighet, och de trodde alla, att det var af verklig tillgifvenhet för systern och sorg att mista henne, hon yttrade en liflig önskan att få följa det unga paret till riksgränsen. För att göra sig den samle fadren destomera bevågen att uppfylla denna önskan, fördubblade hon sin ömhet cch uppmärksamhet för honom. Härföre såg man ofta, då sustaf om aftnarne efter måltiden tillbragte en ller annan timma bland sina barn, huru hon tändigt satte sig på en pall vid hans fötter, tödde den runda armen emot hans knä, fäste vå honom sitt sköna öga och lyssnade uppmärk