Aftonbladet – 20 september 1841, sida 2

— Den förtjusande Mamsell Taglioni stegrar. med hvarje gång hon visar sig för publiken, dess epthusiastiska beundran. I Lördags uppträdde hon en af sina många triumfer — ty hvarje representation är för henne en sådan — i le lac des fees Våra värda kolleger hafva redan så uttömt hela florilegiet af känslornas blomsterspråk, att vi ingenting hafva att härutinnan tillägga. Taglioni dansar aldrig, säger Statstidningen för i Fredags, hon endast leker med öfvervunna svårigheter. Det är plifvet i sin fullhet, blomstrande i godhet, mildhet och glädtighet, än hvirflande i glada ringar, än låtanle känslor af osinlig kärlek andas ut i behagfulla itego. Hon räcker Robert pokalen med ett uttryck och en ställning, som blott en ande kan hafvap. Derefter tycker man sig se dödskallen grina ur de sedan jordelifvet ännu sköna dragen; vid alla de förföriska svängningarne skymtade benranglet fram ge: nom den lätta stoftbyddan. En åskådare har utropat: hon är en Napoleon i dans, och Statstidningens Referent har blott en gång förut sett Stockholms allmänhet så lifvad, nemligen när Wallin uppläste Tegners poem: Jag stod vid stranden under kungaborgen,. Nästan lika Pindariska äro de andra tidningarnas beskrifningar, och vi sjelfve hafva, såsom läsaren sett, delat den allmänna hänförelsen. Och likväl tyckte man ännu att hon i Lördags var herrligare än någon tillförene i denna henne så egendomliga gratie, detta lugn och sanning i hvarje rörelse och mimisk åtbörd, som karakteriserar antikens mästerverk. Också inropades hon ej mindre in fem gånger, och vid utgåendet från teatern, då hon satte sig i vagnen jemte sina föräldrar, omgafs denna af en mängd beundrare, som jemväl hade elektriskt meddelat sina känslor åt andra, hvilka förut befunno sig på gaten, så att hästarne frånspändes. och den stora konstnärinnan drogs hem till sitt lo