Aftonbladet – 14 september 1841, sida 2

ren höll i roret, och i stäfven, som upplystes af len rödaktiga lågan, stod en högväxt man, med gat fästadt på vågorna och icke öfvergifvande in begrundande tystnad, annat än. för att då ;eh då utdela korta befallningar åt folket. Desa befallningar hade alltid till. föremål att hålla artygets rigtning upp i vinden, bvarifrån vågor1a oupphörligt rubbade det. Buysen,: hoppade tändigt upp och ned på böljornas ryggar. och sjorde ställningen i. dess stäf äfventyrlig; men manne, som fattat posto der, gaf icke akt på laran, utan hans blick, som oaflåtligt var rigtad ned i vattnet, tycktes tvärtom utmana henne. I aktern af detta fartyg, vid sidan af vindspelet, hvarmed man skulle upphissa näten då de voro fyllda med fisk, stodo i detta ögonblick tvenne karlar, som med mindre oförskräckthet betraktade elementernas raseri. Den ene var den ofvannämnde Simson, slagskämpen, som vi redan känna, och hvilken för hvarje våg som spolade öfver däcket svor, att han aldrig sett maken till hundväder, och den, till hvilken han ställde sina bekymmersamma anmärkningar, var vår riddare, som i sin grofva drägt skulle denna natt börja sitt nya yrke som sillpackare så snart fisket vidtog. Den olycklige musketären hade aldrig varit med på en dylik förrättning och förlorade således helt och hållet modet; vid hvarje fartygets slingring upphäfde han en suck skälfde af köld, var genomvåt ända in på kroppen, höll sig fast vid hvad han kunde få tag ut och förbannade i tysthet sin galna kärlek till er fiskares fästraö och sin rivals, lika grymma som besynnerliga, hämnd. . En stöt värre än alla de öfriga kom buysen att biaka i alla fogningar och aftvang riddaren ett utrop af förskräckelse, då Simson, lik alla sjömän, lugn i farans ögonblick, sade till honor med låg röst: Ni ser, att den der galningen Leopold Wilikins, heldre skall låta oss kantra än öfverge sin