Aftonbladet – 11 september 1841, sida 2

Låt oss gå! Är du ännu rädd för din lymmels stora knytnäfvar?, Dessa ord voro tillräckliga att bestämma den skrytsamme riddarens beslut. Han följde markisen, som redan var nära fönstret och krypande kommo de snart fram till ett ställe, hvarifrån de, utan att bli sedda, kunde se och höra allt hvad som tilldrog sig i rummet. Detta erbjöd en anblick af de Holländska husens enkelhet och snygghet. Väggarna voro klädda utan allt siags tapeter, men de voro deremot hvita som snön. Möblerna, som voro af ek, men polerade senom dagligt bonande, blänkte vid skenet af en kopparlampa, som upplyste rummet. Två eller tre små taflor af Holländske mästare, och stora vaser i antik form, använda till snusoch tobaksburkar, utgjorde alla prydnaderna i denna fredliga boning, hvars helgd de båda äfventyrarnes djerfhet vågade profanera. I en stor ländstol med stoppade sidoskärmar, stående längst bort i rummet, sof, efter sin vana, den goda fru Brigitta Archibald, husets värdinna. Fördjupad i sina tunga och vida kläder syntes hon oformligare än vanligt, och man skulle knappt kunnat tro att denna orörliga massa af kamlott, kragar och halsdukar verkligen var en lefvande varelse, om icke några suckar, blandade med: Jesus mejn God, som då och då afbröto det öfriga samtalet, förkunnat hennes tillvarelse. Bredvid henne satt mamsell Gudula, alltid stel och styf, på en lägre taburett och knypplade helt bekymmerslöst på en spets, hennes vanliga sysselsättning. Några steg derifrån hade den gamle Archibald och hans skyddling, Leopold Wilkins, tagit plats på hvar sin sida om ett bord, fullsatt med ölkrus och tennbägare, hvarjemte de temligen fåordige rökte i allt mak ur sina korta pipor. Den djupaste tystnad tycktes sedan några ögonblick råda inom sällskapet; man hörde endast slamret af Gudulas knyppelpinnar, som machinlikt fortsatte sitt arbete, der