Aftonbladet – 10 september 1841, sida 2

Efter Polis-löjtnantens inbjudning och min stora satirs fullbordande, klef jag upp i min postchäs och for min väg utan att så noga veta: hvart jag tog vägen, Postiljonen ansåg tjenligast att fara ut genom en barrier åt norr än genom en åt söder, och jag lät honom göra som hani ville. Man förde mig till flanderska gränsen och jag sade till mig sjelf: Låt det gå till Flandern då! Sedan har jag drifvit omkring i landet, rådbråkande den satans holländskan, som väl är det mest opoetiska språk i verlden, och nu är jag här. Dessa ord åtföljdes af en ryckning på axlarna och en kolerisk knäppning, gifven åt ett stoftkorn, som haft olyckan att fastna på den poetiska markisens krås. Riddaren märkte att han allvarsamt förtörnat sin vän. Nå, si så, bli inte ond nul sade han i en en halft skämtande, halft allvarsam, ton. När! man råkas så här på, jag vet icke hur många, hundra lieues från den civiliserade verlden, bör man inte bli oense för bagateller. Jag skall sedan afhöra dina verser, och du skall i din ordning höra min historia., I aBlir hon lång ? frågade markisen torrt. aMindre lång än dina alexandriner; det kan du vara säker på., j aMen kanhända lika lång som min värja, herr chevalier,, sade markisen i det han steg upp och lade handen på värjfästet; coch det är det vi skola pröfva.n Riddaren betraktade honom med förvånad uppsyn, oviss huru han skulle taga saken. Slutli-! gen utbrast han i ett gapskratt, (08 Markisen i båda axlarna och tvang honom att sätta sig, med. de orden: . I aMen ditt tjurhufvud, tror du att jag ärnar. bryta halsen af dig eller mig för struntsaker? Se så, Cavignon,p fortfor han i en hjertlig ton; adu tar ju inte reson, och detär inte rätt af dig att söka gräl med en vän för ett dåligt epigrams skull.