Aftonbladet – 9 september 1841, sida 3

bar intet inflytande på de rättrogne och är helt och hållet i de otrogne fransosernas intresse. HadschiMustafas svar lydde: aGuds vän, berätta oss så fort som möjligt dm det är sant att den franska armeen den Gud tillintetgöre, är i anryckande möt oss. De allmänna ryktet säger att den står för dörrarne, hvilket förorsakar oss icke ringa ofo. Ila till vår hjelp och gör mig så fort som möjligt bekant med edra afsigter, ty med fasta kedjor förenade i våra hjertan, äro vi skyldige hvarandra ömsesidigt förtroende oct inbördes bistånd. Öfverlemnaren häraf, min trogne tjenare, skall tillställa er erforderlig instruktion. Näst Gud och Profeten är ni själ af min själ. Amen., Derefter upplästes flera skrifvelser, alla utan namn och insegel, men af hög vigt, emedan de angingo truppkoncentreringar, brefvexling, uppvigling, m. m. Nu infördes den ånklägade och presidenten tillsporde honom om han erkände sig skyldig till förräderi. Den tillt: cHur skulie jag kunna komma på en sådan tanka? Har icke Frankrike öfverhopat mig med rikedomar, upphöjt mig till höga embeten, ja till och med fästat en utmärkt dekoration på mitt bröst? Jag har tio barn, sköna, behagliga fruar ech fyra hus i staden och ett på landet och betydliga gods i jord, tillhör den anseddaste klassen i provinsen, hvad har jag mer att önska? Tillåt mig derföre en fråga, hvarföre jag skulle spunnit förrderi, predikat uppror? Visserligen bär detta bref mitt insegel, men det har blifvit mig genom stöld afhändt. Jag hear ingenting skrifvit eller dikterat, har icke påtryckt eller låtit påtrycka mitt insegel på brefvet. Utaf det är endast mig så mycket bekant: en dag dikterade jag för min skrifvare ett bref i närvaro af min måg; jag märkte att tvenne papper blefvo omslagna utom hv2randra, då ett varit nog. Man begagnade sig af min oaktsamhet att försegla det samma bladet, och då jag frågade derefter hette det att det var sönderrifvet. Mina fiender hade icke rifvit sönder det, de hafva bevarat det att det skall blifva mig ett smärtsamt svärd, som skall gå igenom min själ. På det bladet var nu brefvet till Hadschi skrifvit, detta bref der hvarje bokstaf kastar på mig satans blickar. Jag förlorade mitt signet ungefär fjorton dagar före första kolonnens afmarch till Semoudas (kolonnen uppbröt den 8 Maj, signetet måste blifvit förloradt omkring den 12 Juli, alltså en skiljaktighet af 2:ne månader); är derföre det blad jag omnämnt icke ett och samma med brefvet, så måste det blifvit skrifvet sednare., Första vittnet var en jude, hvilken yttrade: Jag erkänner sigillet såsom Ben-Hemelaouis; min fader, som redan blifvit upptagen i Guds sköte, har förfärdigat det. Aftrycket öfverensstämmer fullkomligt dermed; det är omöjligt att det kunnat vara af något annat signet. Skriften känner jag icke.n Det andra vittnet, en Mufti, yttrade efter noggrant skådande ef sigillet: Jag känner igen det, det tillhör den anklagade. Innehållet af skriften känner jag ej. Presidenten: Vördnadsvärde Mufti hvad tanka har ni om den tilltalade ? Mufti (sedan han en lång stund strukit sitt skägg): cJag litar icke mycket på honom; under Achmet Bey stiftade han mycket ondt. Han stod i mycket dåligt rykte, var en vän af mycken blodsutgjutelse, och man nedslog ögonen inför honom, emedan den fruktan han ingaf icke kunde döljas. (Hamelaoui skrattar föraktligt.) Den anklagades skrifvare, fordom Schbeik för en stam, intygar: Jag igenkänner sigillet och aftrycket. Under Achmet Bey gällde Hamelaoui för grym och: roflysten. Jag har visserligen aldrig under min tjenstetid sett honom skrifva eller diktera bref till de tappre Fransmännens fiender; men dock vet jag med visshet att han förrådt dem, och det på följande vis: Jag var honom följaktig på alla hans tåg med generalen. En dag anförtrodde man honom en fånge vid Haraktes; jag låg i en vrå af mitt tält och ställde mig så som jag sof; då talade min herre helt tyst och skref ett bref som han följande natt smygde till fången. En minut senare var denne försvunnen. Någon tid senare beledsagade min herre generalen på en spatsergång längs Rummeln; någre Haraktos -Scheiker, hvilka dagen förut underkastat sig, närmade sig Hamelaoui, frågade efter nyheter och sade honom att de underhandlade om fred. men bade ingen lust att gå in på vilkoren. Under vägen språkade de länge vid hvarandra, och ankoramen till sitt tält utropade min herre: Hvad, talar ni om fred? Sedan Fransoserna besmutsat vår jord, har allt förändrat sig. Man trycker er med pålagor, har röfvat ifrån er edra bästa provinser, odlingsmedlen: hafva stigit femdubbelt i pris, endast hornboskap och de allra nödvändigaste behofven erhålla vi icke utan till ett öfverdrifvet högt pris. Intet år går förbi, utan att de taga edra qvinnor och obelga er säng, ert harem. Fred med dem är beständigt krig. I stället att nalkas dem med försoningens ord, bör ni möta dem med musköttkulor. Andra dagen lade sig Haraktos i bakhåll för Fransoserna och mördade eller sårade åtskilliga officerare. En annan gång beklagade sig Araberne, hvilka måste köra furage, öfver deras ringa betalning. Hundsjälar, svarade Haåmelaoui med en oskicklig åtbörd,hvarföre hafven j icke lagt eld under höstackarne? Följande dagen em aftonen stod verkligeh hela Moeris-trakten i lågor, ett bevis att hans ord icke fallit i ofruktbar mark. Den anklagade nekade till allt; symnerligast fåste han sig dervid att, i afseende på branden, htar och en visste att denna uppkommit genom en jägare, som oförsigtigt. lossat en bössa. Det femte. vittnet, en Mor från Constantine och vän af Khalepha Boakas, som sändt generalen de förrädiska brefven, sade sig af Boakas egen munr hört Hamelaobis lefnadshistoria ungefär så, som den här blifvit framställd. Dessutom bifogade han, att hans tjenare för honom yppat, att han haft en kärlekshandel med Zora, Hamelaouig tjenarinna, hvilken för honom erkänt, att hennes bror öfverbragte bref från Hamelaoui till Abd-elKader, samt att kort derefter både Zora och hennes bror försvunnit. Ett annat vittne yttråde om der vigt, Araberne fästa vid sina signeter: Mitt signet ir mitt lif. det dyraste jag äger: jag skiljer mig al