Aftonbladet – 7 september 1841, sida 3

sig häröfver, kan man med säkerhet vänta att det ursäktar saken dermed, att dess redaktörer så ifrigt följa med sin tid, att de nu vunnit änds: till 7 års försprång. DAGUERREOTYP-BILDER UR SMÅSTADSLIFVET, TAGNA AF ST. ANTON KORTMÅLARE J:R. (Ur Tidning för Fablu Län och Stad.) Petitionen. Klockan var 8 på morgonen. Rådman Luhr tog surtuten på sig, kastade lästen under stolen och fattade sin hatt och käppen med silfverringen. Gubben tänkte nu slå två flugor i en smäll, besöka posten och Nobis, der lofliga Magistraten vanligtvis plägade träffas postdagsmorgnarne, och vid en sup och ett glas svagdricka meddela hvarandra sina åsigter om stadens och statens uppbjelpande. Denna sednare tycktes dem böra, likasora broder handelsman der borta i hörnet, draga in staten, på det den förra måtte få så mycket hättre tillfälle att öka lönerna åt sina öfverhetspersoner. Detta var Borgmästares och Råds gemensamma tanka, men sedan Borgmästaren blifvit Riksdagsman, let man icke vidare så hårdt derom. Hvad orsaken härtill kunde vara, förblef stadenom obekant; nog af, att sådant var förhållandet. Men för att återkomma till vår Rådman, så berättom vidare, huru han med myndig min steg ur porten, nickade nådigt åt grannfrun midtemot, och derpå tågade i god ordning gatan utföre på de breda borgmästarstenarne. Snart upphanns postkontoret, men, min Gud! hvad det var för en trängsel! Alla barbenta pigor och simpla borgare veko böfligt ur vägen för den värda Magistratspersonen, men några äldre mamseller och gamla madamer försvarade sin plats vid luckan, och Luhren måste vänta, tills de med tomma händer nödgades återvända derifrån. Knappt blef Rittoch Postmästaren vår Rå dman varse, förrän han nedlåtet och nyfiket ropade mot honom: Vigtiga nyheter från riksdagen; bref från herr Borgmästaren, och Luhrens mine blef nästan högtidlig, då han emottog det tvålodiga brefvet. Med högtidliga steg begaf han sig från posten, upptog sina glasögon med messingsbägarne ur plånboken, satte dem på den rubinglänsande näsan och stannade gravitetiskt vid börnet, der gränden går ned till det så kallade sqvallerforgetn. I detsamma slog Öfver-kamrerskan upp sitt förmaksfönster och betraktade med förundran, huru djupsinnigt och begrundande Rådman Luhr stafvade genom sitt digra bref. Gubbens uppsyn mörknade och klarnade om hvartannat, slutligen stoppade han sorgfälligt in papperen i kuvertet, snöt sig med den blårutiga näsduksungen, och lagade sig i ordning att fortsätta sin färd. Men Öfverkamrerskan ropade till: Hvad nytt, berr Rådman? god morgon! — Vigtiga nyheter, fru Öfverkamrerska! svarade Luhren betänksamt, samhället lutar till sin upplösning, och borgerlig näring hotas med urin och förderf, och dermed tog gubben af sig hatten och afligsnade sig skyndsamt, ej låtsande höra Öfverkamrerskans påminnelse om kärgorna, som redan för 44 dagar secdan lofvades färdiga. Inne på källaren, hvilken förde det betydelsefulla namnet Upplysningen, sutto redan åtskillige af stadens förnämsta borgare och bandtverksmän sam lade, och bland dessa kunde betraktaren lätt urskilja de fysionomier, som tillhörde Magistraten. I dessa onleten syntes nemligen känslan af eget värde och betydenhet uttryckt, och dessa personer betjentes äfven af kyparen och traktören sjelf med något mera! uppmärksamhet, än de andra. Redan var hela rummet insvept i rök, som i tjocka ringlar höjde sig mot taket, och svagdricksglasen, som stodo på de små borden, voro ännu blott litet afsmuttade. Konversationen gick trögt, och blott ett och annat enstafvigt ord hördes utgå från de muskiga läppar, hvilka tycktes riktigt längta efter Söndagen, för att af rakknifven varda påhelsade. Visserligen urskiljdes de entoniga ljuden: fuskare, hårda tider), m. m., men som sagdt är, samtalet var ingalunda animeradt. Då uppgår källardörren, och Rådman Luhr steg öfver tröskeln. Det betydelsefulla brefvet bar? han i handen, och vigtiga nyheter kunde läsas redan i hans kålhufvudformade anlete. På en gång rusade alla källarkunderna opp från sina stolar, och Lubren ropade motdem: Vigtiga nyheter; bref ifrån Riksdagen! I ett huj framsattes en stor sup åt Luhren och ett glas svgdricka, och alla gästerna lägrade sig nyiket kring den värda Magistratspersonen. Hvad nytt? hvad nytt? ljudada öfver allt emot honom, och slutligen täcktes Rådmannen taga till ordet. Herr Borgmästaren och Riksdagsmannen,, sade han, har värdigats hedra mig med bref och helsar deri alla sina aktade kommittter — kommittenter, vill jag säga. Han berättar vidare, att vid riksdagen le förbannade Engelsmännen, Gud bättre! drifva sitt spel, och hota oss alla skråmästare med undergång och fallid. Dessa stenrika omenniskor hafva nem-j igen utdelat hela skutlaster med så kallade Pund Sterling, hvilket, så underligt det låter, lärer vara riktiga pergar. aDen som varit med ändå! suckade tyst Magitrats-Sekreteraren, som eljest skrattade litet i mjuggi it den bekymrade rådmannen, hvilken sedan hanj väl fått eld på sin lerpipa, fortfor: aNu skola dessa Engelsmän hafva hela näfvarne ulla med tocka der pund och alla magasiner öf-)