Aftonbladet – 7 september 1841, sida 2

vämligheter oeh njutningar stal sig till och med! sfver tröskeln! Och värdinnan fjeskade ändå cke under buller och bång upp och ned i trapvorna, sprang ej, som ett urverk, ut ech in, när någon främmande kom, hennes gälla röst hörles ej, som magtalarens, än från köket, än från vinden; hon hade tid ej blott för hushållet, utan ifven för gästerna, stundom, ehuru sällan, till en visit i staden, och när hon var bortbjuden, var hon hvarken den sista, som infann sig, eller den första, som aflägsnade sig. Barnen vexte upp, sönerne kommo i tjenst eller i handel, ett par af döttrarne hemtades ur föräldrahuset af sine män, ett par andra af döden, men de glesnade lederna fylldes likväl snart igen. Brita sjelf fick väl inga barn — hon skonades från en pröfning, som hon kanske icke utan svårighet skulle hafva bestått: den, att nödgas dela sitt hjerta mellan varelser, hvaraf dem ena legat det närmare och de andra mindre nära -— men äldsta dottern, som varit gift med en handlande, dog oförmodadt, lemnande, äfven hon, en mängd af barn, mannen gjorde cession, och för kaptenen, det vill här säga för hans fru, inträffade härigenom nödvändigheten att taga till sig ett par af de yngsta, för hvilka fadren ej viste någon utväg. Och för dem fanns äfven bröd. Hur var det möjligt ? j Säkert har Läsaren under sin skoltid hört talas om nigot som man fordom kallade Guds försyn? Det heter nu för tiden naturens gång, den allmänna verldsordningen, tingens inneboende nödvändighet m. m. Vi skola ej tvista om namnet, saken är ändå densamma. Läsaren hörde väl också sägas, att ingen sparf föll af taket utan alt Herren det velat och att intet hår kunde ryckas från den .rättfärdiges hufvud, om icke Han det tillät. Nåväl, om jag skulle tillägga alt Han vårdar sig äfven om menniskorna och att, då han velat, att de skulle befolka jorden, har Han äfven velat, att utvägar skulle fianas till deras