Aftonbladet – 6 september 1841, sida 2

sedeln, hvilka efter den tilltänkta nya praxis icke vore säkra, att ej den person, hvars namnteckning de bevittnat, kunde af domstolen förklaras ecke äga rättighet att vara författare eller utgifvare, oaktadt han sjelf inför domstolen erkänt sig såsom sådan. En obestämd inqvisition skulle då företagas för att få reda på någon annan, hvaraf imedlertid den ovilkorliga slutföljden skulle blifva, att när författarens eller utgifvarens namn kunde på detta våldsamma sätt hårdragas att vara origtigt uppgifvet, så skulle författareeller utgifvare-ansvaret, enligt Tryckfrihetslagens 4 y 6 momentet, stadna på vittnena. Både de och bokhandlarne skulle följaktligen blifva lika nödtvungna censorer som boktryckaren, för att förvissa sig att den skrift, som vore i fråga att tryckas, icke någonsin kunde komma i fråga att åtalas. Ty att den, i fall den blefve åtalad, icke skulle blifva fälld, derom kunde de aldrig vara förvissade, så snart de blott erinrade sig, att åklagaren och Domstolen tillsätta just jemt den pluralitet i vår nuvarande jury, som erfordras att, utan all ansvarighet för både Domaren och sig sjelf, fälla den tilltalade, och att någon frikännelse vid en så beskaffad domstolsinrättning icke kan vara att med säkerhet påräkna. En sådan tredubbel censur öfver skrifter före tryckningen skulle blifva den ovilkorliga följden af det försök, som åklagaren i Straussiska tryckfrihetsåtalet gjort inför Stockholms Kämnersrätts tredje afdelning, då han bestridt vitsord åt Hr Strehblenerts namnteckning såsom utgifvare af den åtalade skriften och åt Hr Streblenerts mundtligen inför Kämnersrätten afgifna bekräftelse på namnsedelns innehåll; i händelse nämligen Kämnersrätten skulle ytterligare understödja försöket än den redan gjort, då den tillåtit aktor att få böra Bokhandlarne såsom vittnen. Sku!le Kämnersrätten af detta förhör vilja, på sätt Statstidningen nyligen i två dit insända artiklar förordar, leda sig till den förvrängda slutföljd, att teckningen i namnsedeln skulle vara origtig, och sålunda vrida ansvaret för boken på de vittnen, som intygat namnsedelns rigtighet, — ty på Herr Hjerta kan detta ansvar uti ingen händelse falla, utan en alldeles rak och ordgrann motsägelse mot tryckfrihetslagens 4 6 moment — blefve resultatet uppenbart en grundlagsvidrigt åstadkommen förlamning i verkan af den del af vår nuvarande Tryckfrihetslag, som tager skriften i skydd emot censur före tryckningen samt Boktryckerier, Författare och Utgifvare mot ett för tryckningen af skriften chinderligt inseender; och detta resultat vore följaktligen utan möjlighet af gensägelse en statskupp i den ofvan anförda af Statsrättslärarne antagna meningen. Vi förmoda dock, att Kämnersrätten knappast skall våga, att låna sitt biträde för tillvägabringandet af ett dylikt resultat, samt att om den verkligen skulle göra försöket, eller någonting sådant af en högre instans understödjas, dessa försöks, af Konstitutionsutskott och opinionsnämd åtkomliga upphof, verktyg, förordare och beskyddare omöjligen kunde undgå att röna följderna deraf, ifall man annars ej tilltror sig att förekomma den, genom något annat och mera vidutseende statskuppsexperiment. Men ett sådant experiment..:. dock, det kan till en början vara nog med det som redan förehafves; om de egentliga politiska konseqvenserna blir det nog tid att tala sedan, i mon som de utveckla sig. Sedan detta var skrifvet, har Redaktionen i dag på morgonen fått sig tillskickad-en insänd artikel i samma ämne. Men ehuru dess innebåll rör sig kring samma hufvudsak, så betraktar den likväl frågan till en del från en olika utgångspunkt med den föregående, och utreder så förträffligt, fast i en annan uppställning, föremålet för tvisten, att vi, med förklarande af vår och troligen äfven. läsarens förbindelse till Författaren, anse den-i-hög grad förtjent att på samma gång införas. Den lyder sålunda: Alla menniskor säga att yttranderätten nu åter är i fara och att vederbörandes handlingssätt åter skall ådraga bufvudstaden ett år 4838; men den stora allmänheten vet ändock icke riktigt af hvad art den örfil är: man nu tillämnar tryckfrihetslagen; och detta är icke att undra öfver. Ty tryckfribetslagens stadgar äro obekanta för nästan alla andra, än dem, som praktiserat dermed, men tidningarnes uppsatser förutsätta likväl beständigt, att hvarje läsare är ungefär lika hemmastadd med nämnde lag, som tidningsförfattaren sjelf, hvilken dagligen deruti praktiserar; på detta sätt kommer allmänheten aldrig till redo i saken. Crusenstolpeska frågan, i hvad den angick. domstolens handlingssätt, var mycket enklare; ty der var blott fråga om, huruvida hofrätten valde oväldiga jurymän, och att domstolen, borde göra det,skunde, hvar och en lätt begripa; och när man såg att hofrätten tog hofmän och dylika, om hvilka man på förhand kunIde förmoda att de skulle fälla, så behöfde man ej bläddra i tryckfrihetslagen för att veta hvad I man skulle tänka omen sådan domstol. Deremot är den anläggning, som nu förehafves och nästa tisdag skall bedrifvas I Kämnersrätten, af den art, att om den går 18enom, så kunna akterer och domare framdeles, då de göra på samma sätt, åberopa rådman Harlingssons och hans Ibisittares exempel, icke derföre att nämnde rådI man och bisittare äro kände för utmärkta juIrister här i landet, utan, derföre att det På