Aftonbladet – 3 september 1841, sida 3

krono-utskylderna, med mera dylikt smått ubehag, som verkligen träffar ett och annat Adams barn? Månne icke de dikteriska, af idel lesprit bestående id-menniskerna skulle i en tvärhast känna sig blottade på alla ideer, ryckas ner från de högre regionerna och finna att den af aln och skålpundsvigt utmätta prosan likväl har sitt värde, att den varma kammaren, den hela välborstade rocken, det af smakliga, doftande rätter fullsatta bordet, den mjuka, välbäddade sängen o. s. v. icke heller äro så alldeles att förakta, visserligen endast i köldens, hungerns, trötthetens ögonblick, men att dessa ögonblick skulle förbyta sig till långa timmar och otrefliga, aldrig slutande, dagar, i händelse den lumpna materien icke fanns, och dessa alldagliga lifvets beqvämligheter uteblefvo, som man kallar små, som man icke märker, när de opåminta stundeligen sjelfmant framställa sig liksom för den tysta önskningen, men som man skall finna ganska stora, ganska väsentliga när de fattas. Månne då dessa prosaiska varelser, som bereda oss sådana oundgängliga requisita för sjelfva den andliga tillvarelsen — J häpnen, men jag säger ändå om det: för sjelfva den andliga tillvarelsen — månne icke äfven de förtjena, att man någon gång, om ej sjunger, åtminstone skrifver om dem? Nå väl, det är just hvad jag här vill göra. (Forts. följer.) ——ERERN — ÅNGKRAFTENS FÖRSTA UPPFINNARE. Miss Costello meddelar i sitt nyaste arbete följande intressanta bref, skrifvet af Marion de Lorme i Februari månad år 4641 från Paris: På er uttryckliga begäran gör jag honneurs i Paris för er Engelska lord, markisen af Worcester. Jag förer honom eller rättare han förer mig till allt som förtjenar ses, från det ena till det andra, väljer städse de allvarsammaste och vigtigaste föremål, talar föga, afhörer. med utomordentlig uppmärksamhet och fästar på dem han tilltalar sina stora blå ögon, liksom han ville intränga till medelpunkten af deras tankar. Med in