Aftonbladet – 3 september 1841, sida 2

hans egen försäkran, förfelat sin åsyftade verkan). Preussen är denna gången föremålet för hans ifriga omtänksamhet och vi önskade genom en fullständigare anmälan af syftet i hans intressanta härtåg mot ett land med den sällsyntaste intelligens och bildning äfven låta hans argument örsöka sin verkan på Svensken, som också icke är känd för brist på hufvud och god vilja. Vi ville, att hos Sverges industri-klasser denne insigtsrike man skulle finna en återklang af sina grundsatser. Tillämpningen på hvad som gifvit oss anledningen till denna uppsats, d. v. s. uppskattandet af närvarande tillfälle att vinna en nödig insigt — ligger selan för en dag. Allt, som upplyser anden och gör honom mäktig af högre kunskap, skulle af staten befordras, älven derföre att medlen för dess bestånd och framsteg just uppspringa ur en mera fullkomnad själsodling. Vare långt ifrån oss att bedömma vettenskapernas inre värde endast efter den nytta, som de bringa de enskilde; men det synes vigtigt för en regering att serskildt uppmärksamma och befordra de vettenskaper, ur hvilka man kan utveckla ef allenast en högre grad af det andliga goda, utan på samma gång det högsta materiella. — De tider ha ännu icke gått ur vårt minne, då krigstungan förminskade välståndet och stannade blodet i staternas ådror. Men just i det land, hvarur denna låga utgick, uppstod äfven och rotfäste sig genom dess kemisters och fysikers kraft och intelligens en vidsträckt industri, hvarigenom detta land på otrolig kort tid åter uppblomstrade. Denna tid var deremot Tysklands djupaste förnedringstid, och det just under utvecklandet af den naturfilosofiska skolan; de upphöjdaste själars skatter förslösades med att uppblåsa tomma såpbubblor och hvilkas bemödanden gått till jord igen, hvaraf de voro komna. Tillståndet har nu blifvit ändradt. Visst är det värdigt en stor stat att utsända män för utvidgandet af våra kunskaper om fremmande länder, växter och djur. Det är ock lika vigtigt alt anlägga museer och mineralkabinelter som att samla käril och husgeråd, begagnade för årtusenden sedan. Man får derigenom nya föreställningar, bättre omdömen och insigter. Men båda dessa saker äro ej nog: jag blir deraf ej skickligare att skaffa mig uppehälle, bära stalsbördorna eller vara min granne till nytta. — När man ser att ett upplyst land ej skänker åt kemien och fysiken samma aktning som åt de naturvettenskaper, deri formens studium uppslukat allt annat och just det andliga; att man gjort föga för de förras allmännare och grundligare odling — då ligger väl deri uppenbarligen ett missförhållande. Men orsaken är ej svår att begripa. De fleste af våra statsmän ha icke från barndomen medtagit några intryck af naturforskningen eller någon förmåga inom dess område. Di, liksom ännu mångenstädes, ansåg sig ätven den okunnigaste räkenmästare för en fysiker; deraf misskännandet och den inre afsmaken. Kemien var en tjenstpiga åt läkaren, tillagade rensningsoch kräkmedel och kunde icke, inkilad i den medicinska falkulteten, vinna någon sjelfständighet. Hennes husbonde lärde kännna kenne endast till husbehof, och annorstädes fanns hon ej. De humanistiska vettenskaperna och språken ha länge behållit öfvervigten. Såsom medel för själens utbildning är deras sanna betydelse stor. Men det upptäckliga i dessa fack har likväl en bestämd gräns. Den lärde skolkarlen och filologen har genom flit och ansträngning kommit till denna punkt; han vet allt hvad så många före bonom sagt, allt har han i sig upptagit, han står på en spets af fullkomlighet, till hvilken han aldrig sett naturforskningen hunnen — just derföre att hon ej har några gränser. Med ett slags missaktning betraktar han den sanna naturforskarens undergifvanhet och blygsamhet — han sjelf finner öfver sig intet faltligt, intet synbart mer; huru olika med naturforskningen, som oupphörligen har ännu okända trakter framför sig, hvilka hon dock bör kunna genomvandra. Statsmän ha märkt hvad inflytande kemien och fysiken i fremmande länder utöfvat på handtverk och fabriker; de vilja bemäktiga sig samma fördelar, mea man har beträdt usla vägar I till detta mål! Såsom rsedel för andens bildning, såsom naturforskning har staten icke tagit frågan i betraktande. ) Den här annonserade lilla boken utkom i fjol. Vi, som haft, ur säker hand, sednare underrättelser, kunna med glädje biträda Prof. Liebig i detta påstående. Verkan af hans skarpa uppsats emot Österrike har nämligen i början af detta 3r