Aftonbladet – 3 september 1841, sida 2

sigte, skulle de öfriga narra henne med sig och hon sålunda gå miste om sin andelibytet. Hon öfvertalte således madam Skogsholm. alt följa sig ut i vedboden, der hon ville visa henne ctt präktigt vedträd, som hon dagen förut humlat i hamnen. Här stängde hon försigtigt in henne till sin återkomst. Några hederstitlar utbyttes väl sedan mellan madammerna, men vreden har sin tid, liksom allt annat jordiskt, man följdes åt till krogen och det första glaset var försoningens skål. Tolf riksdaler banko äro väl mycket penningar, men äfven det myckna kan ta slut, och så gick det jemväl här. Lyckligtvis nade dock sällhetens öfvermått angripit den försvagade konstitutionen så häftigt, att madam Skogsholms lifgnista slocknade samtidigt med den sista tolfskillingens fördunstande: Hvile hon i fred! Då Jag nu går att framställa ett exemplar af motsatt art, väntar mången läsare kanhända att finna ett af dessa luftiga väsen, som träffas inom romanverlden och hvartill äfven den verkliga verlden erbjuder några kopior, en Tecla, en Amy, en Evelina eller ett af dagens moderna namn, en lefvande elegie, en varelse af ether och blomdoft, sammanväfd af känslor och drömmar, en fin, bräcklig gestalt, hvilken knappt håller att taga i, likt det tunna Kinesiska porcelinet, iklädd en elegant spetsreglige och en morgondrägt efter sednaste Parisersnitten, smäktande lutad i en causeuse med den lilla foten prydligt hvilande på en svällande dyna, som knappt ger efter för dess tryckning, omgifven af doftande blomstervaser med en bok i handen och framför ett divansbord, öfverfylldt med kalendrar, keapsakes, gravyrer och musikalier; en dam af den grundligast uppfostran och den finaste turnyr, som läser ej blott Tyska och Fransyska, men Engelska och Italienska, och jag svär icke före, att ej något Latinskt och Grekiskt ord äfven smugit sig in i hennes minne; som