Aftonbladet – 2 september 1841, sida 3

en krambod, hvari de nyglänsande glasoc metallvarorne voro i behaglig ordning uppställ da på samma gamla hyllor, som voro i fru Ka tharinas tid. Rembrandts syster, Louise, som stod på dörr tröskeln, kom fru Katharina ech Trea till mö tes och omfamnade dem bhjertligt. De stackars fruntimren trodde sig drömm och begrepo ingenting af alltsammans. Huru tycker ni?) frågade Rembrandt; beha gar er denna boden mera än den andra? Drif icke gäck, med mig, mäster Rembrandt här kunde jag af glädje dö. Om denna bod behagar er, så vilje vi bes kammaren bredvid. Dörren gick upp och en ung man, Gerar Dow, steg fram och föll sin mormoder och sy ster om halsen. Rembrandt och hans syster kunde, vid åsynei af den lyckliga och rörda familjegruppen, ick återkålla sina tårar. Och mig,, sade slutligen den tjocka Nell snyf tande, voch mig säger ni intet, Gerard? — vÄfven dig, min trogna, min goda, min till gifna Nell, äfven dig hälsar jag! Och den unge mannens kindben genskallad af pigans energiska kyssar, Halt! Gerard, min vän, vi äro ämnu icke vi slutet: här är ännu en, och vid dessa ord fram drog Rembrandt till midten af boden en un; Irodnande man, vid hvars anblick Trea likale des rodnade och slog ned ögonen, fastän gläd jen framlyste som en blixt under de darrand !ögonlocken. Jacques, alla omfamna hvarandra, omfamn äfven ni er brud, fortfor den gamle målarer i det han förde honom fram till Trea. Och nu Nell, lagar du till ett godt gvällsmål, ett rik tigt bröllopsmål, ty i afton skola Gogels föräl j